-

Maj 10, 2009

Det var många som läste intervjun av den 10 maj, ”Sufismen är islams hjärta”, och hörde av sig. Man ville veta mer. Både för läsarnas och min egen skull bestämde jag mig för att göra en uppföljare.

Det är verkligen ett privilegium att ha Sidi Hamza så nära inpå. Vi håller till i samma källarmoské. I Italien säger man "katakomb- moské”, vilket anspelar på de kristnas situation i det sena Rom.

Jag kallar honom Sidi, som är en förkortning av arabiskans seyyed, ”herre”, men i Turkiet och Bosnien tituleras han Dede, som betyder ”farfar”. Kring Hamza växer sakta men säkert en sufisk miljö fram i Uppsala.

De översta bilderna visar Hamza och hans ordensbröder vid dhikr-sessioner i Bosnien, de två följande visar Mesud Effendi, Hamzas föregående shaykh, salig i åminnelse, och Tajjer Effendi, hans nuvarande shaykh. Den nedersta bilden föreställer en tekke, ett dervischkloster i Istanbul.

FRÅGA: Du berättade om när du blev muslim. Jag känner flera etniska svenskar som står och velar på gränsen till islam. De upplever att islam är ”invandrarnas religion” och att de på något sätt skulle lämna sin kultur genom att konvertera. Kände du dig aldrig som en svikare?

HA: Nej, jag hade inga sådana funderingar. Först av allt, innan vi är svenskar, italienare, eller vad som helst, så är vi människor. Jag skulle inte offra min själ till nationens, rasens eller stammens avgud. Det var samma sak under profetens tid. Det fanns de som inte ville bli muslimer eftersom de inte ville ”förråda” sina ätter. Profetens egen ätt, Kuraisch, bekämpade islam på grund av sådana hänsyn.

Man måste komma ihåg att profeten Muhammed inte var en typisk arab. Tvärtom så stred araberna mot honom och försökte utplåna islam med alla medel. Vår religion, islam, är inte en arabisk, utan en gudomlig, religion.

En muslim ska hedra sin far och sin mor, och ha en god relation till sina grannar och landsmän. Han ska inte klippa av släktskapsbanden även om hans släktingar har en annan religion. Inte ens om de förnekar Gud.

Europa vore inte Europa utan bidrag från muslimerna – vetenskap, filosofi, teologi och arkitektur. Allt detta är väldokumenterat och många har skrivit om det, bland annat René Guénon.

FRÅGA: Hur kan du som muslim identifiera dig med dina italienska förfäder? Var inte muslimerna deras fiender?

HA: Det är inte så enkelt som att vi har Väst på ena sidan och islam på den andra. Det finns gott om västeuropéer som var muslimer, särskilt italienare och spanjorer. Under slaget vid Lepanto, fanns det italienare på den ottomanska sidan, till exempel, Uluç Ali Reis, en av amiralerna. Han kapade maltesterriddarnas flaggskepp, en stor bragd. Han står staty i Le Castella i Kalabrien.

En annan landsman till mig, Cigalazade Yusuf Sinan Pasha, var storvesir i det ottomanska riket. Han var med och bidrog till den stora segern över ungrarna vid Mezö-Keresztes 1596.

Det finns en italienare från Sicilien som konverterat till shiaislam, jag minns inte hans namn, men han har forskat i de här sakerna. Enligt honom fanns det en shiitisk italienare under medeltiden som var med och byggde Al-Azhar-universitetet i Kairo.

Italienska muslimer har flera förebilder från vårt eget land som vi kan identifiera oss med och känna stolthet över. Dessutom får man betänka att hedniska européer, såsom germanerna, blev slaktade av kristna korsfarare, men att de sedan anammade kristendomen och gjorde den till en del av sin nationella identitet. Ska inte kristna européer kunna identifiera sig med sina förfäder eftersom dessa en gång stridit mot de kristna?

Islamofober plockar gärna fram slaget vid Poiters som ett exempel på den så kallade konflikten mellan islam och väst, men då glömmer de att icke-kristna skandinaver, under ungefär samma epok, lite senare, var nere och brände och plundrade i Paris.

FRÅGA: I den förra intervjun talade vi om Kali yuga, mörkrets tidsålder. Varför använder man som muslim hinduiska begrepp? [Vi behöver inte använda hinduiska begrepp - anm. okn]

HA: Det används mest bland folk som läser Guénon, helt enkelt eftersom han använde det. En annan anledning är för att det hinduiska systemet är ganska känt. Muslimernas lära om de kosmiska cyklerna formaliserades av Ibn Arabi, men ingen känner till det, knappt muslimerna själva.

Saken är den att när vi talar om mörkrets tidsålder talar vi om en sanning. Tidens lagar är precis lika verkliga som gravitationen. Därför finns de uttryckta i alla religioner. När muslimer talar om fysik kanske vi använder latinska eller grekiska begrepp, när vi talar om cyklerna, varför kan vi då inte använda hinduiska begrepp? Tidens lagar är varken islamiska eller hinduiska, de är verkliga. Vilken terminologi man använder är egentligen oväsentligt. Tidens lagar är verkliga, det är det väsentliga.

Om man vill söka efter en muslimsk förklaring av dessa lagar kan man som sagt vända sig till Ibn Arabi. Men hans skrifter är oerhört komplicerade och svårgenomträngiga. Det finns lärare inom Akbariyya-skolan, som känner till dem och kan undervisa i dem, men de är väldigt sällsynta. Hinduernas system är lättillgängligt och bra.

FRÅGA: Vi nämnde kort wahhabism i den förra intervjun. Vad är det?

HA: Wahhabismen är en sekt som härstammar från kharijiterna. Det är en anti-traditionell sekt med en mycket modern mentalitet. Det som utmärker dem är att de förkastar auktoriteterna, de har ett protestantiskt drag. Wahhabismen håller på att upplösas i total anarki. Wahhabismen vill bryta traditionen och låta subjektet tolka källorna själv. De förnekar kedjorna från profeten.

FRÅGA: Frithjof Schuon talade om ”religionernas transcendenta enhet”. Vad menar han? Spelar det ingen roll vilken religion man har?

HA: Schuon är inte pålitlig. Han fick sin ijaza, sitt mandat, från Shaykh Ahmed al-Alawi i Nordafrika, men han gjorde vissa felsteg, som vi inte har tid att gå in på här. Det räcker med att säga att Schuon hade visioner och drömmer av dunkelt ursprung. Men diskussionen om religionernas transcendenta enhet är mycket komplicerad. Inte ens för Schuon var det så att vilken religion du har inte spelade någon roll. Han var själv muslim, han hade läst shahada, trosbekännelsen, inför vittnen, och han utövade islam.

Det var honom inte likgiltigt vilken religion man hade. Han ”favoriserade” islam, om man nu kan använda ett sådant uttryck. De som bara läser hans skrifter men inte har haft levande kontakt med honom eller människorna kring hans tariqa kan inte förstå det här. Jag känner flera personer inom Schuons kretsar och har därför tillgång till oskriven information.

Apropå religionernas transcendenta enhet kan jag, i korthet, säga så här: den mest fullkomliga manifestationen av den primordiala traditionen, det Koranen i kapitel 30, vers 30 kallar din al-qayyim, i vår tid, det är islam.

FRÅGA: Vad är enligt din mening förhållandet mellan sufism och shiism?

HA: Alla sufiordnar (turuq) härleder sitt ursprung till imam Ali. Han är den förste shaykhen. Rättare sagt, alla förutom en kedja inom Naqshbandi, (de övriga Naqshbandikedjorna kommer från Ali) som härleder sin traditionskedja till Abu Bakr, men denna kedja är mycket svag och tveksam. Sufismens esoteriska kunskap och metoder kommer främst från Ali och hans lärjungar, shiat Ali, om detta är de flesta överens.

Shiiterna, shiat Ali, bestod i början av imam Alis lärjungar och de muhibbin som omgav dem. De utgjorde då inget eget samfund. Folk drogs till imamerna från profetens hus, Ahlul Bait, för deras kunskaps skull, för deras karisma och deras underverk. Ur denna miljö växte det långsamt fram en shiitisk identitet. Men i början var den strukturerad ungefär som sufismen genom mästare-lärjunge-relationer. Man kan inte säga att de tolv imamerna, som idag vördas av shiiterna, själva var shiiter i vår mening av ”samfund”, eftersom shiismen under den perioden helt enkelt inte hade antagit den form den har idag. Kring imamerna uppstod en livaktig andlig miljö, mycket lik den vi kan se inom sufismen, med shaykherna och deras lärjungar och muhibbin.

Shiiter nuförtiden använder inte gärna termen ”sufism”. De säger hellre ”irfan”. Det beror på motsättningar mellan vissa sufiordnarna och de teologiska seminarierna i Persien under de safavidiska kungarna. I dagens Iran betecknar därför ”sufism”, eller ”tasawwuf”, vanligtvis de olika ordnarna, ”ordenssufismen”, medan ”irfan” betecknar det som lärs ut på seminarierna. I grunden är det dock samma sak.

Termen ”sufism” håller dessutom på att komma tillbaka, bland annat på grund av inflytandet från Seyyed Hossein Nasr, Hamid Algar, William Chittick och deras studenter.

FRÅGA: Vad är imam Alis ställning i sufismen?

HA: ”Jag är kunskapens stad och Ali är porten”, sade profeten Muhammed. Imam Ali är vägen till profetens esoteriska undervisning. Han har den högsta rangen bland alla följeslagare. Han hade fått del av en gnosis som inte delgavs någon annan. Han fick hemliga kunskaper, som aldrig blev nedskrivna. Han är sufismens källa, våra metoder och vår dhikr kommer från honom.

Imam Ali är den talande Koranen. Om vi vill förstå Koranen vänder vi oss till honom. Han och Koranen är ett och oskiljbara. Vid en plats som heter Ghadir Khumm utnämnde Muhammed imam Ali till alla troendes mästare, mawla. Därför är han sufiernas mästare.

Profeten sade: ”Den som har mig som sin mawla, han har också Ali som sin mawla”.

FRÅGA: Du kommer från Italien och du har bott många år i Storbritannien. Skulle du säga att det finns en europeisk islamisk identitet?

HA: Bland europeiska muslimer håller det på att växa fram brittisk, italiensk, fransk känsla av gemenskap. De finns brittiska familjer jag känner till som varit muslimer i flera generationer nu. Man talar samma språk och delar en etnisk tillhörighet. Det händer allt oftare i Storbritannien att brittiska muslimer gifter sig inom gruppen, precis som pakistanier, araber och andra etniska grupper.

FRÅGA: Du har också bott i Bosnien en tid där du var lärjunge till Shaykh Mesud Effendi. Muslimer i Sverige och andra västländer kanske borde utveckla sina kontakter med Bosnien. Tror du Bosnien kan bli ett centrum för europeisk islam?

HA: Ja, Bosnien kan spela en mycket positiv roll. Europeiska muslimer har mycket att lära av bosnierna. Man får dock komma ihåg att de traumatiserats av kriget. Islam i Bosnien har överlevt alla svårigheter och är mycket vital på grund av sufiordnarna där.

De skedde en stor sufisk väckelse i Bosnien precis före kriget, mycket genom shaykh Fejzullah Hadzibajric, som gick bort 1990. Han var enormt lärd och mycket karismatisk. Under kriget blev bosnierna starkt medvetna om sin islamiska identitet.

Bosnierna är ett europeiskt folk, många är blonda och blåögda, vilket kan göra det lättare för europeiska konvertiter till islam att identifiera sig med dem och deras kultur. Det var bland annat därför folkmordet på dem väckte uppmärksamhet i väst. Hade varit bruna eller svarta hade man inte brytt sig i lika hög grad.

En annan sak man bör komma ihåg är att sufiordnarna i Bosnien är förlängningar av de turkiska ordnarna. Turkiet är det egentliga centret. Islam i Bosnien har en turkisk färgning.

De flesta lärda i Bosnien talar turkiska. Många talar även persiska och arabiska. Bosniens lärda familjer har gamla anor, en stor del av dem härstammar från profetens familj, Ahlul Bait. Unga bosnier som vill studera islam tenderar att resa till Turkiet.

Jag råder svenska muslimer som vill lära sig mer om sin religion att resa till Bosnien. I Sarajevo finns det ett islamiskt universitet som erbjuder sådana möjligheter. De är mycket sympatiskt inställda till sufiordnar. Flera av lärarna på universitetet har studerat i USA under Seyyed Hossein Nasr och William Chittick.

Men jag vill betona att det absolut bästa stället att lära sig mer om islam på är Turkiet. Det är ett stort islamiskt land som ligger tämligen nära. Det borde bli centret för europeisk islam. De har också en välbevarad, traditionell islam. Wahhabismen är obefintlig.

Orsaken att inte fler europeiska muslimer reser till Turkiet för att studera är för att det finns en utbredd föreställning om Turkiet som ett sekulariserat land. Men det är bara en tunn fernissa. Innerst inne är turkarna religiösa, deras etniska och kulturella identitet är oskiljaktig från islam och arvet från ottomanerna.

Jag kan förstå att muslimer med invandrarbakgrund åker tillbaka till sina ursprungsländer för att lära sig mer om islam. Marockaner åker till Marocko, pakistanier till Pakistan. Men etniska européer som konverterar till islam bör åka till Turkiet och ingen annanstans.

FRÅGA: Din shaykh, Mesud Effendi, gick bort nyligen. Vem var han och vem är din shaykh nu?

HA: Mesud Effendi blev 73 år gammal, han lämnade oss den 8 februari 2008. Han var sayyid, det vill säga en ättling till profeten Muhammed, genom imam Hussain och imam Musa Kazim. Familjen har funnits i Bosnien i sex hundra år men kom ursprungligen från Aleppo. Han var en berömd helare också, expert på traditionell medicin.

Innan Mesud Effendi dog utnämnde han en ny shaykh åt mig, shaykh Tajjer i Istanbul. Jag är initierad i hans orden, jag är hans dervisch och hans ställföreträdare i Sverige. Jag kallas för dede, farfar, eftersom jag tar hand om unga sökare.

Shaykh Tajjer har en skola i Istanbul som undervisar i traditionella hantverk. Han lär sina elever att tillverka pilbågar och olika musikinstrument. De syr även kläder och hattar och målar kalligrafi. Han är en skicklig musiker.

FRÅGA: Du nämnde tidigare att islam lämpar sig för varje kultur. Men låt oss säga att en europé, en bildad humanist, funderar på att konvertera till islam, men tänker, ”jag vill fortfarande njuta av vår europeiska bildkonst, av Rembrandt och Caravaggio, och bilder är förbjudet i islam”. Vad säger du till honom? Kan han fortsätta odla sitt intresse för Caravaggio?

HA: Det vissa teologer ifrågasätter är om en muslim får avbilda levande varelser, inte om han får avnjuta bilder skapade av andra. Dessutom är detta en tolkningsfråga, det finns mycket fin figurativ konst i den muslimska världen, såsom persiska miniatyrer. I det ottomanska riket fanns det under 1800-talet flera konstnärer som reste till Paris och lärde sig måla. En av de stora ottomanska konstnärerna var Osman Hamdi Bey. Hans hem är idag ett museum i Istanbul.

Den muslimska Orienten har självklart en annan sorts bildtradition än Europa. Vi européer är nog ganska unika i det avseendet. Och det ska vi ta tillvara på. Shiamuslimer, det ska man veta, har oftast inte haft något att invända mot figurativ konst. De har ett slags ikonmåleri med bilder på imamerna.

Något som vi aldrig kan acceptera är den omoralisk konst som florerar i väst – pornografi, perversioner och hädelser mot Jesus Kristus och Muhammed.

Muslimska stater som Egypten, Turkiet och Iran lägger ner ansenliga summor på att bevara och vårda sina för-islamiska kulturarv. I detta ingår självklart bilder av levande varelser. Du har den fornegyptiska och fornpersiska bildkonsten.

Det är något som islam uppmanar, att vi ska lära av historien och vårda minnet av våra förfäder. I Teheran finns till exempel stora museer för både för-islamisk, islamisk och modern konst som bekostas av den islamiska republiken.

Perserna är stolta över och tar väl hand om sina minnesmärken, som Persepolis, liksom egypterna sina pyramider och tempel. Det som hände i Afghanistan, där talibanerna sprängde gamla Buddhastatyer, är inte alls representativt för islam.

FRÅGA: Om en person funderar på att konvertera och säger, ”Jaha, men vad får jag ut av det? Vad har islam att erbjuda mig?” Vad skulle du svara honom?

Fråga inte vad islam kan göra dig, fråga vad du kan göra för islam.

[HA skrattar]

Skämt åsido, man blir inte muslim för att få det bättre som primär anledning, man blir det för att det är sanningen. Man kanske till och med får det sämre. I den här världen. Om du funderar på att bli muslim för att du ”vill ha någonting”, då är det kanske bättre att du låter bli.

Ordförklaringar:

Muhibbin: Personer som av kärlek följer en ledare.
Kharijiter: En sekt i islams tidiga historia som förnekade imam Alis auktoritet.

Videoklipp:

I det här klippet ser man Sidi Hamza och hans ordensbröder göra dhikr i Bosnien. Den äldre mannen i rullstol är den hädangångne shaykh Mesud Effendi och mannen som sitter vid hans vänstra sida med mustasch och svart mössa är shaykh Tajjer.

7 kommentarer

• Café Exposé said, on maj 24, 2009 at 11:11 f m
  Tack för ännu en intressant intervju!
  Oavsett vad man hyser för uppfattning av tillförlitligheten i andra grenar än ens egen (något man inte alltid har möjlighet att vara fullt informerad om, och som heller inte kan krävas), så råder det inga tvivel om att René Guénon skrev under på läran om religionernas transcendenta enhet, så som den formulerades i Frithjof Schuons första bok. I själva verket fick Guénon läsa boken i förväg och hade ingenting att invända, utan såg den tvärtom som i allra högsta grad föredömlig. Dessutom samtyckte han till valet av titel. Detta framkommer i ett brev från Guénon till Schuon (översatt till engelska och publicerat i René Guénon: Some Observations:

  "Thank you for sending the successive chapters of your book, which have now been completed; I find it of the utmost interest, and it would have been a great pity if you had decided not to write it. There are no modifications that I could suggest, nor is there anything to add or delete; I think that what pertains to Christianity, in particular, has never before been presented from this point of view, and this may help some people to understand many things. It is important that this book should appear as soon as possible; Luc Benoist has told med that this might be towards the end of the year, but as the new edition of The Crisis of the Modern World will apparently come out sooner than he originally said, I hope that this may advance the publication of the succeeding volumes in the collection, that is to say: your book first, and then Coomaraswamy's [Hinduism and Buddhism]. As regards the new title for your book, it seems to me to be preferable to the earlier one, because it is shorter, and because it will perhaps also be clearer to readers who are not yet accustomed to our terminology.*

  * The orginal title proposed for Schuon's book (his first in French) was De l'unité ésoterique des formes traditionnelles. The title under which it finally appeared was De l'unité transcendente des religions. (Translator's note.)”
  -
  

• - said, on maj 24, 2009 at 6:39 e m
  Som jag har förstått det kritiserar inte Sidi Hamza själva boken. Det var länge sedan jag läste den, kommer ej ihåg innehållet. Vad han kritiserar är vad han uppfattar som missförstånd om vad den lära om religionernas transcendenta enhet innebär. Han menar också att Schuon gjorde vissa fel längre fram i livet, men jag tror inte att boken om religionernas transcendenta enhet kan räknas till dessa fel. Vet ej. Jag får prata med honom om det. Jag tycker det är intressant att han visar att Schuon trots allt "favoriserade” islam, som han uttrycker saken, det måste ju finnas en anledning till att han valde att praktisera islam och inte någon annan religion.
  
  
  
• Pierre said, on maj 24, 2009 at 11:46 f m
  Tajjer och Mesud; vilka turuq handlar det om?
  -
  
• - said, on maj 24, 2009 at 12:04 e m
  Shaykh Mesud var huvudsakligen Naqshbandi-Husseini, men också Rifai och Mevlevi. Shaykh Tajjer är huvudsakligen Rifayi-Sayyidi, men också Qadiri, Naqshi och Mevlevi.
  
  
  
• H B said, on maj 24, 2009 at 12:01 e m
  En liten anmärkning angående Egyptens vård av sina fornminnen: I egypten har den wahhabitiska påverkan vuxit oerhört de sista 30 åren, och detta har lett till en total brytning med det egna arvet. Få är de som anser idag att Egyptens forna konst och materiella lämningar betyder mer än en inkomstkälla från turismen. Spektaklet vid pyramiderna och i de egyptiska templen är en skam utan like. Ännu färre egyptier söker lära sig något från sina förfäders livsstil och filosofi, som i vissa avseenden har mycket gemensamt med de sufiska lärorna. Denna brytning med det egna arvet är en av anledningarna bakom Egyptens stagnation. Sufismen utesluter inte automatiskt allt för-islamiskt tänkande bara för att det är för-islamiskt. Man måste betänka att inom islam är det gudomligas kännedom inte avhängigt tid och rum. "Islam” har s a s alltid funnits och praktiserats under olika beteckningar. Ordets ande är evigt, även om dess bokstäver måste materialiseras i tiden.
  Ibn Arabi finns att läsa på svenska, i en diger minnesskrift red. av Hirtenstein och Tiernan, utgiven på Alhambra. Boken innehåller förutom tidigare ej publicerade översättningar av Ibn Arabi ett dussin artiklar skrivna av både muslimska och europeiska forskare som resonerar kring hans texter och tankegångar. Forskarnas expertis spänner från filosofi till kvantfysiken. En mycket intressant introduktion till Ibn Arabis enorma författarskap kan alltså införskaffas på http://www.alhambra.se/klassisk/ibnarabi.htm
  -
  
  
• [http://gudomligkomedi.blogspot.com - old link expired 2017 - ] Nordbo said, on maj 24, 2009 at 1:41 e m
  Intressant intervju.
  Det ligger i sakens natur att man tror på vägen man valt att följa. Men Schuon visade ju ett sätt att förstå dem som följer andra vägar. De som, så att säga, klättrar mot toppen men från en annan sida av en pyramid.
  Guénon fick mig att ändra världsbild, så hans verk har varit mycket viktigt för mig, men jag är inte en strikt anhängare av hans utläggning av Traditionen. Den är intellektuellt imponerande, men samtidigt tycker jag att något mycket viktigt saknas i den: nämligen liv. Lite elakt och överdrivet kanske: men jag upplever det nästan som en metafysyisk ordning förklarad av en EU-byråkrat.
  Naturen är en gudomlig uppenbarelse för mig. Inte så att jag dyrkar tex ett träd i sig. Men Naturen är ett symboliskt språk som berättar om en källa som överträffar oss alla. Den väcker min vördnad och får livet att kännas meningsfullt. Och när det moderna samhället våldför sig på den så väcks min vrede.
  Som jag ser saken kan en religion vara både ett hinder och en hjälp. Om religionen verkligen, i djupare mening, är vid liv så är nog allting bra. Men om den har förlorat sitt liv så tror jag den är mer till hinder för att komma till insikt än en hjälp. Så ter sig till exempel svenska kyrkan för mig idag.
  -
  
  
• [http://gudomligkomedi.blogspot.com - old link expired 2017 - ] Nordbo said, on maj 24, 2009 at 3:05 e m
  @HB
  Ett ex av boken om Ibn Arabi står i min bokhylla. Den är mycket intressant. Jag har en positiv syn på det sufiska islam, eller hur man nu ska uttrycka saken.
  -
  
  

This page from 2017-07-23