The text here presented is
published as study material.
Philosophia perennis – en överblick
Ashk Dahlén
I det följande skall jag presentera grunddragen i philosophia perennis, den religionsfilosofiska strömning som Kurt Almqvist (1912-2001) var det främsta språkröret för i Skandinavien.[1]
Om vi börjar med att titta på begreppets etymologi finner vi att ordet philosophia härstammar från Pythagoras och utgör en förening av grekiskans två rötter philos och sophia – kärlek och visdom, och ordagrant har innebörden ”kärlek till vishet”. Philosophia perennis är därför läran om en tidlös kunskap som harmoniskt innesluter kärlek. Med anledning av sin esoteriska, inre natur har denna kunskap alltid funnits inom de stora religionerna som i ett frötillstånd. Det är värt att redan så här inledningsvis understryka att det inte rör sig om en viss religiös sekt eller skola, utan om ett visst sätt att uppfatta mänsklighetens vishetstraditioner.
Begreppet philosophia perennis överensstämmer teologiskt med hinduismens sanatana dharma och islams al-hikma al-khalida. Mot bakgrund av att islam betraktar Koranen som uppenbarelsernas syntes och Mohammed som profeternas sigill, det slutgiltiga uttrycket för mångfalden uppenbarelser, har muslimska mystiker med särskild fördel kunnat tillägna sig detta tidlösa synsätt. Mycket riktigt finns philosophia perennis uttalad inte minst hos sufier som Jalal al-din Rumi, Ibn ’Arabi och Mahmud Shabistari. I princip hävdar sufier de historiska uppenbarelsernas äkthet genom att slå vakt om den religiösa sanningens universalitet, som har legat till grund för alla religioners uppenbarelser. Islams begrepp om uppenbarelsernas universalitet går hand i hand med idén om en ursprunglig sanning, en oföränderlig princip bortom tid och rum. Denna religion lär att varhelst gudomlig enhet (tawhid) finns är den universell och evig.
Den latinska frasen philosophia perennis finns belagd i västerlandets filosofiska traditioner och går tillbaks till renässansen. Dess idémässiga rötter sträcker sig däremot ännu längre tillbaks till det forna Egypten, Orienten och Grekland genom de kristna kyrkofäderna. Inom kristendomen var philosophia perennis ursprungligen känd under namnet philosophia priscorium (den okränkbara filosofin) och finns uttryckt hos en rad esoteriker som Clemens av Alexandria och Angelus Silesius. Som enhetligt begrepp förekommer termen för första gången i titeln till renässanshumanisten Agostino Steucos skrift De perenni philosophia (Om den tidlösa filosofin) som publicerades 1540. I Steucos mening rymmer philosophia perennis en ursprunglig gudomlig sanning som framträtt i fragmentarisk form under historiens lopp. Dess ändamål anges vara att uppväcka och fostra den inre själsliga utveckling, théosis, som leder till människans gudomliggörande. I modern tid har begreppet tagits upp av fransmannen René Guénon, schweizaren Frithjof Schuon och deras lärjungar – bland vilka vi kan nämna Titus Burckhardt, Martin Lings, Seyyed Hossein Nasr och här i Sverige: Kurt Almqvist och Tage Lindbom. Därför brukar denna grupp tänkare ibland betecknas som perennialister.
Men vilken är då själva livsnerven i philosophia perennis? Denna fråga ställer sig Kurt Almqvist i det första kapitlet av sin bok Den glömda dimensionen. Och han svarar: metafysiken.[2] Philosophia perennis är till sin kärna ren metafysik eftersom den utgör en kunskap som är bortom fysiken. I denna bemärkelse har den inte karaktären av en fortlöpande kritisk diskurs utan företräder ett kontemplativt begrundande av rent teoretiska principer. Man talar därför även om sophia perennis, en oförgänglig kunskap om sanningen sådan den är. Det rör sig inte om en profan filosofi i gängse mening, utan om en metafysisk lära om verklighet och sken, om enhet och mångfald, om det absoluta och i dess ljus det relativa.
Metafysiken är enligt philosophia perennis inte bara nyckeln för att tolka universum eller makrokosmos, utan också det verktyg som möjliggör människans resa från det individuella till det universella, den resa som hennes jordeliv traditionellt sett alltid har symboliserat. Den är inte bara doktrin utan också praktik, en operativ kunskap som har möjligheten att omvandla våra inre själsliv. Metafysiken får härigenom en religiös, platonsk innebörd och skiljer sig från den aristoteliska filosofin, som reducerade metafysiken till en gren inom filosofin. Det fysiska betecknar liksom för Platon all formbestämd verklighet, såväl den kroppsliga som den själsliga.
Som gnosis kan sophia perennis uppnås på ett direkt och personligt sätt, även om den fått sitt mest klara uttryck i de stora religionernas uppenbarelser, symboler, böner och riter. Det gudomliga kan ju i sista hand bara sökas i religionerna eftersom det är där som denna verklighet uppenbarat sig. Som den amerikanske filosofen Seyyed Hossein Nasr framhåller har sophia perennis universell karaktär för att den existerar bland skilda folk på avskilda geografiska platser och för att den rymmer de universella principer som utgör hjärtat i alla religiösa traditioner.
Philosophia perennis intresserar sig därför för den enhet som döljer sig i de religiösa formernas mångfald. Religionerna består å ena sidan av en yttre exoterisk dimension som berör formmässiga aspekter - ritualer, sociala föreskrifter, o.s.v. - och å andra sidan av en inre esoterisk dimension som innefattar det som är mest elementärt inom varje religion. Begreppen exoterism och esoterism, som överensstämmer med orden form och substans, härstammar från ett senmedeltida kristet sammanhang, men har också sin motsvarighet i arabiskans zahir och batin – det yttre och det inre.
Esoterismen får i philosophia perennis en fullbordande roll genom att den andligen levandegör religionen och överskrider bokstavens mening. Och eftersom varje religions yttre former anses återgå på den transcendenta enhet som är det absolut gudomliga självt kan man skönja beröringspunkter som är universella i alla stora religioner. Det finns viktiga likheter mellan religionerna i beskrivningen av det Högsta Väsendet, som genomgående tillskrivs egenskaper, som barmhärtighet, godhet, vishet och kärlek. Frithjof Schuon (1907-1998) är genom sin bok De l’unité transcendente des religions den författare som kanske är mest omtalad för läran om världsreligionernas gudomliga kärna. Han menar att varje religion är en gudomlig uppenbarelse, en spegelbild av Guds fullkomlighet. En religion betonar kanske kärlek, en annan vishet, en tredje barmhärtighet o.s.v., men varje religion innefattar samtidigt alla gudomliga egenskaper eller aspekter i tunnare eller finare form. De teologiska skillnader som finns mellan olika religioner i beskrivningen av det Högsta Väsendet - vare sig vi kallar det Gud, Brahman, Tao eller Shunayata - överskuggas enligt honom av denna verklighets omslutande närvaro.
Judendomen, kristendomen och islam framhåller Guds enhet och beskriver Gud i personliga termer. Medan judendomen i grunden företräder ett folks tro på en ren monoteism är kristendomen till sitt väsen grundad i treenigheten och knuten till konkreta händelser under Jesu levnad. Vad beträffar islam tillhör denna religion samma andliga träd som judendomen och kristendomen och företräder en lära som inte är så avlägsen från den traditionellt västerländska. I islam beskrivs Gud genom de s.k. 99 skönaste namnen (al-asma al-husna), som finns omnämnda i Koranen och är nyckeln till människans förmåga att förnimma Gud. Under islams yta sjuder livaktiga esoteriska element, och kärleken spelar en avgörande roll i sufismen, där den har samma ställning som i kristendomen. Många av Guds namn uttrycker mycket riktigt Guds kärlek till människorna: Gud är den Barmhärtige, den Älskande, den Medlidsamme o.s.v. [3]
Hinduismen, buddhismen och taoismen är i hög utsträckning allomfattande metafysiska doktriner, men fördenskull saknar deras andliga attityd inte troselement eller uppenbarelseformer. Buddhismen beskriver en immanent gudom som identifieras med det outgrundliga nirvana - det orörligt tidlösa. Det gudomliga uppträder här inte i antropomorfa termer utan som ett anonymt metafysiskt tillstånd: Shunayata - intigheten. Buddhismens synsätt är i stora drag identiskt med hinduismens gudssyn, som lär att det finns ett andligt hjärta inuti människans personlighet, som bor fördold i dess djupaste djup. Enligt hinduismen är ju den yttersta verkligheten, Brahman identisk med den individuella själen – atman.
Men nu kan man fråga sig hur det kommer sig att världsreligionerna kan vara samstämmiga till sitt innersta väsen och analoga med avseende på sina kosmologier när de skiljer sig från varandra till sina yttre former. Hur kan kristendomens förkunnelse om Kristus som Guds ende son, islams lära om Mohammed som profeternas insegel, hinduismens doktrin om avatarer och buddhismens tanke om en opersonlig gud inte bara sambestå med varandra, utan även överensstämma esoteriskt med varandra?
Till att börja med lär oss religionerna ytterst sett att passera bortom den gräns som den jordiska tillvaron drar. Alla religioner förkunnar att människan i sitt innersta väsen besitter ett fragment av Guds ande och att hon kan nå till det gudomliga genom bön, åkallan och meditation. Till skillnad från den filosofiska modernismens synsätt, som förnekar varje form av andlig mittpunkt, erkänner alla religioner en metafysisk kärna i kosmos och lär att förlusten av denna andliga mittpunkt får konsekvenser för människans själsliv. Det är därför alla kulturer i sin grund bärs upp av en uppenbarelse och det är därför varje religion kräver undervisning. För att återknyta till frågan är religionerna enligt philosophia perennis saliggörande som skilda symboler. Detta innebär också att varje religion på ett sätt har en relativ sanningshalt. Som Kurt Almqvist skriver i inledningen till Tidlös besinning i besinningslös tid är varje religion ”en personlighet för sig”:
”Varje religion är sålunda en personlighet för sig med en egen kärna, som manifesterar sig i en hel värld av skilda ”beteendemönster” av skilda slag: doktrinära, rituella, och – i periferin – kulturella och sociala, men på samma gång har dessa olika kärnor en viss inbördes identitet, ett gemensamt väsen, nämligen den över-formella Sanningen eller från annan synpunkt – det Heliga.”[4]
Alla religioner fattar visserligen sin egen uppenbarelse som absolut och okränkbar, men samtidigt är denna absoluthet begränsad till ett visst teologiskt universum. Det är ju denna relativitet som ger människan valfriheten att anamma eller förkasta ett visst gudomligt budskap. Bara Gud är absolut, allt annat är relativt, eftersom Gud rymmer med sin verklighet var och ett av sina budskap. Religionerna har ju inte kommit till världen för att berätta om andra religioner, utan med syftet att leda människan till Gud. Har man levt en religion fullt ut har man upplevt alla religioner, men man kan bara praktisera en religion.
Frithjof Schuon utvecklade i denna anda sin idé om ”det relativa absoluta”, ett nyckelbegrepp som syftar på den existenshöjd där det gudomliga framträder i form av logos. Till sin natur är logos en andlig princip, som kan sägas beteckna Gud ”tillvänd” världen. Genom att det manifesterade logos genomtränger skapelsen som en universell andlighet tar den sig olika uttryck i olika religioner. I judendomen betecknar logos Guds ord, ett språkligt medium för Guds förbindelse med sitt folk medan Johannesevangeliets prolog beskriver logos som ett uttryck för Guds skapande ord och är förkroppsligat i Jesus Kristus. I islam tillkännager sig Gud genom den koraniska skriften som överensstämmer med den profetiska verkligheten (al-haqiqa al-muhammadiyya). Uppenbarelsen är i islam knuten till en bok, inte till en människa. Mohammed ﷺär "bara" uppenbarelsens förmedlare. I hinduismen är Veda-skrifterna den högsta uppenbarelsen, som ger uttryck åt den eviga kosmiska ordningen - dharma. Dessa skrifter betraktas vara eviga och av gudomligt ursprung. Det absoluta gestaltar sig i hinduismen även i form av avatarer, olika gudsinkarnationer som Shiva, Rama eller Krishna, vilka i sina olika aspekter leder människan mot inre upplysning. Religionerna framställer det absoluta i otaliga former eftersom dessa former som symboler inte fullt kan återge det Högsta Väsendet.
Till sist vill jag fästa uppmärksamheten på den avgörande betydelse som philosophia perennis har för den nutida religionsdialogen. Dess synsätt öppnar nämligen en ny väg för förståelse över religionsgränserna mellan öst och väst. Dialogen får ett rent metafysiskt underlag: Ett jämställt samtal som respekterar alla religioners raison d’être och som inte förenklar olika religiösa företeelser till minsta gemensamma nämnare. Philosophia perennis är nyckeln till en förnyad förståelse av den religiösa mångfalden eftersom den låter oss besöka andra religiösa traditioner, utan att vi fördenskull bosätter oss där eller förlorar hängivenheten till vår egen tradition. Mänsklighetens framtid tycks i själva verket bero av huruvida vi kan leva i samklang med våra inre hjärtan och i harmoni med andra religiösa och kulturella traditioner. Men detta kräver som Kurt Almqvist så tydligt framhåller en dubbelsidig förmåga: ”att nyanserat och klart särskilja de olika trosformerna från varandra och samtidigt vibrera i samklang med det Heliga innerst inne i dem alla och intuitivt se deras enhet bortom alla former.”[5]
[1] Denna artikel hölls som föreläsning på Sigtunastiftelsen den 20 maj 2006 under seminariet ”Vallfärd till mitten: en dag omkring Kurt Almqvist och hans författarskap”. Seminariet arrangerades med anledning av invigningen av Kurt Almqvistrummet på Stiftelsen.
[2] Kurt Almqvist. Den glömda dimensionen, Stockholm, 1959, s. 19..
[3] I sin bok Understanding Islam (London, 1963) ger Schuon en överblick över de grundläggande aspekterna i islam: Koranen, profetskapet och sufismen, medan han fokuserar på Guds egenskaper, Jesus och Marias ställning, ljussymbolik samt kärleken i sin bok Dimensions of Islam (London, 1970). I boken Islam and the Perennial Philosophy (London, 1976) berörs islamisk metafysik, teologi och kosmologi i mer allmänna drag och i förhållande till philosophia perennis.
[4] Kurt Almqvist, Tidlös besinning i besinningslös tid: ur Frithjof Schuons verk, Stockholm, 1973, s. 20.
[5] Kurt Almqvist, Tidlös besinning i besinningslös tid: ur Frithjof Schuons verk, Stockholm, 1973, s. 20.
.
Information om Kurt Almqvist, R Guénon, T Lindbom, S H Nasr och philosophia perennis,
på Wikipedia - den fria encyklopedin upplagt av Ashk Dahlen:
http://sv.wikipedia.org/wiki/René_Guénon
http://sv.wikipedia.org/wiki/Frithjof_Schuon
http://sv.wikipedia.org/wiki/Seyyed_Hossein_Nasr
http://sv.wikipedia.org/wiki/Kurt_Almqvist
http://sv.wikipedia.org/wiki/Tage_Lindbom
http://sv.wikipedia.org/wiki/Philosophia_perennis
Ny bok om Islam på svenska:
- expired link (before 2023-02-06) Vid det klara morgonljuset, Seyyed Hossein Nasr,
Essäer om islams andliga liv i urval
och översättning av Ashk Dahlén
Boken vill ge en orientering om islams rika andliga liv
och samtidigt utmana oss att på djupet nyansera vår föreställning om religionen.
The texts which are presented here, contain some dubious points of view, which LivingIslam.org does not condone,
the texts should only serve as study material.
[home] [english] [svenska] [Om R Guénon] [IR - main]
* Livingislam - IslamicTradition * 2006-05-27 || update: 2023-02-06