Sedan vi skrev La Crise du Monde moderne [Den moderna världens kris], har skeendet blott alltför fullständigt och framför allt alltför snabbt bekräftat alla de åsikter som vi då framlade i detta ämne, även om vi för övrigt behandlade detta utan något bekymmer om det omedelbart "aktuella" liksom utan någon avsikt att idka en fåfäng och fruktlös "kritik". Det säger egentligen sig självt att dylika betraktelser inte är av något värde för oss annat än i den mån de utgör en tillämpning av principer på vissa särskilda omständigheter; och, i förbigående sagt, om de, som riktigast har bedömt de fel och brister som vidlåder vår tidsålders mentalitet, i allmänhet intagit en helt negativ hållning eller framträtt endast för att föreslå motåtgärder, som är nära nog betydelselösa och alldeles oförmögna att hejda den på alla områden tilltagande oordningen, är det därför att de saknat kunskapen om verkliga principer alldeles liksom de som tvärtom envisas med att beundra det föregivna "framåtskridandet" och att bedraga sig själva om dess ödesdigra resultat.
Icke ens från en alldeles opartisk och "teoretisk" ståndpunkt räcker det för övrigt med att påvisa felen och låta dem framstå som sådana de verkligen är i sig själva. Hur nyttigt detta än må vara, är det ännu mer intressant och lärorikt att förklara dem, det vill säga att undersöka hur och varför de uppkommit. Ty allt som existerar, på vilket sätt det vara må, även villfarelsen, har nödvändigtvis sitt existensberättigande, och själva oordningen måste till slut finna sin plats bland den universella ordningens element. Det är därför som,