You Will Not Erase Us!

By Susan Abulhawa, @susanabulhawa, 2024-11-30^[1]
The original text is unchanged, footnotes are by the web editor.
As of today (see: -last modf), the Oxford Union Debate has not been brought online.^[3]
Some reactions in the media to the debate.^[4]

Craig Mokhiber wrote:
Absolutely essential reading. If this does not fill every cell in your being with a screaming ache for justice, then you have no soul. Let it be a rallying cry for all with the courage to challenge the dark evil that has descended over our era. None are free until Palestine is free.
@CraigMokhiber

01 Susan Abulhawa’s Remarks at the Oxford Union Debate

I will not take questions until I’m finished speaking; so please refrain from interrupting me.

Addressing the challenge of what to do about the indigenous inhabitants of the land Chaim Weizman, a Russian Jew, said to the World Zionist Congress in 1921 that Palestinians were akin to “the rocks of Judea, obstacles that had to be cleared on a difficult path."

David Gruen, a Polish Jew, who changed his name to David Ben Gurion to sound relevant to the region, said. "We must expel Arabs and take their places”

There are thousands of such conversations among the early zionists who plotted and implemented the violent colonization of Palestine and the annihilation of her native people.

But they were only partially successful, murdering or ethnically cleansing 80% of Palestinians, which meant that 20% of us remained, an enduring obstacle to their colonial fantasies, which became the subject of their obsessions in the decades that followed, especially after conquering what remained of Palestine in 1967.

Zionists lamented our presence and they debated publicly in all circles—political, academic, social, cultural circles—regarding what do with us; what to do about the Palestinian birthrate, about our babies, which they dub a demographic threat.

Benny Morris, who was originally meant to be here, once expressed regret that Ben Gurion “did not finish the job” of getting rid of us all, which would have obviated what they refer to as the “Arab problem.”

Benjamin Netanyahu, a Polish Jew whose real name is Benjamin Mileikowsky, once bemoaned a missed opportunity during the 1989 Tiananmen Square uprising to expel large swaths of the Palestinian population “while world attention was focused on China.”

Some of their articulated solutions to the nuisance of our existence include a “break their bones” policy in the 80s and 90s, ordered by Yitzhak Rubitzov, Ukrainian Jew who changed his name to Yitzhak Rabin (for the same reasons).

That horrific policy that crippled generations of Palestinians did not succeed in making us leave. And frustrated by Palestinian resilience, a new discourse arose, especially after a massive natural gas field was discovered off the coast of Northern Gaza worth trillions of dollars.

This new discourse is echoed in the words of Colonel Efraim Eitan, who said in 2004, “we have to kill them all.”

Aaron Sofer, an Israeli so-called intellectual and political advisor, insisted in 2018 that “we have to kill and kill and kill. All day, every day.”

When I was in Gaza, I saw a little boy no more than 9 years whose hands and part of his face, had been blown off from a booby trapped can of food that soldiers had left behind for Gaza’s starving children. I later learned that they had also left poisoned food for people in Shujaiyya, and in the 1980s and 90s, Israeli soldiers had left booby trapped toys in southern Lebanon that exploded when excited children picked them up.

The harm they do is diabolical, and yet, they expect you to believe they are the victims. Invoking Europe’s holocaust and screaming antisemitism, they expect you to suspend fundamental human reason to believe that the daily sniping of children with so called “kill shots” and the bombing of entire neighborhoods that bury families alive and wipe out whole bloodlines is self-defense.

They want you to believe that a man who had not eaten a thing in over 72 hours, who kept fighting even when all he had was one functioning arm, that this man was motivated by some innate savagery and irrational hatred or jealousy of Jews, rather than the indominable yearning to see his people free in their own homeland.

It’s clear to me that we’re not here to debate whether Israel is an apartheid or genocidal state. This debate is ultimately about the worth of Palestinian lives; about the worth of our schools, research centers, books, art, and dreams; about the worth of the homes we worked all our lives to build and which contain the memories of generations; about the worth of our humanity and our agency; the worth of bodies and ambitions.

Because if the roles were reversed—if Palestinians had spent the last eight decade stealing Jewish homes, expelling, oppressing, imprisoning, poisoning, torturing, raping and killing them; if Palestinians had killed an estimated 300,000 Jews in one year, targeted their journalists, their thinkers, their healthcare workers, their athletes, their artists, bombed every Israeli hospital, university, library, museum, cultural center, synagogue, and simultaneously set up an observation platform where people came watch their slaughter as if a tourist attraction;

if Palestinians had corralled them by the hundreds of thousands into flimsy tents, bombed them in so called safe zones, burned them alive, cut off their food, water, and medicine;

if Palestinians made Jewish children wander barefoot with empty pots; made them gather the flesh of their parents into plastic bags; made them bury their siblings, cousins and friends; made them sneak out from their tents in the middle of the night to sleep on their parents’ graves; made them pray for death just to join their families and not be alone in this terrible world anymore, and terrorized them so utterly that their children lose their hair, lose their memory, lose their minds, and made those as young as 4 and 5 year old were die of heart attacks;

if we mercilessly forced their NICU babies to die, alone in hospital beds, crying until they could cry no more, died and decomposed in the same spot;

if Palestinians used wheat flour aid trucks to lure starving jews, then opened fire on them when they gathered to collect a day’s bread; if Palestinians finally allowed a food delivery into a shelter with hungry Jews, then set fire to the entire shelter and aid truck before anyone could taste the food;

if a Palestinian sniper bragged about blowing out 42 Jewish kneecaps in one day as one Israeli soldier did in 2019; if a Palestinian admitted to CNN that he ran over hundreds of Jews with his tank, their squished flesh lingering in the tank treads;

if Palestinians were systematically raping Jewish doctors, patients, and other captives with hot metal rods, jagged and electrified sticks, and fire extinguishers, sometimes raping to death, as happened with Dr Adnan alBursh and others;

if Jewish women were forced to give birth in filth, get C-sections or leg amputations without anesthesia; if we destroyed their children then decorated our tanks with their toys; if we killed or displaced their women then posed with their lingerie…

if the world were watching the livestreamed systematic annihilation of Jews in real time, there would be no debating whether that constituted terrorism or genocide.

And yet two Palestinians—myself and Mohammad el-Kurd— showed up here to do just that, enduring the indignity of debating those who think our only life choices should be to leave our homeland, submit to their supremacy, or die politely and quietly.

But you would be wrong to think that I came to convince you of anything. Thehouse resolution, though well-meaning and appreciated, is of little consequence in the midst of this holocaust of our time.

I came in the spirit of Malcolm X and Jimmy Baldwin, both of whom stood here and in Cambridge before I was born, facing finely dressed well-spoken monsters who harbored the same supremacist ideologies as Zionism—these notions of entitlement and privilege, of being divinely favored, blessed, or chosen.

I’m here for the sake of history. To speak to generations not yet born and for the chronicles of this extraordinary time where the carpet bombing of defenseless indigenous societies is legitimized.

I’m here for my grandmothers, both of whom died as penniless refugees while foreign Jews lived in their stolen homes.

And I also came to speak directly to zionists here and everywhere.

We let you into our homes when your own countries tried to murder you and everyone else turned you away. We fed, clothed, gave you shelter, and we shared the bounty of our land with you, and when the time was ripe, you kicked us out of our own homes and homeland, then you killed and robbed and burned and looted our lives.

You carved out our hearts because it is clear you do not know how to live in the world without dominating others.

You have crossed all lines and nurtured the most vile of human impulses, but the world is finally glimpsing the terror we have endured at your hands for so long, and they are seeing the reality of who you are, who you’ve always been. They watch in utter astonishment the sadism, the glee, the joy, and pleasure with which you conduct, watch, and cheer the daily details of breaking our bodies, our minds, our future, our past.

But no matter what happens from here, no matter what fairytales you tell yourself and tell the world, you will never truly belong to that land. You will never understand the sacredness of the olives trees, which you’ve been cutting down and burning for decades just to spite us and to break our hearts a little more. No one native to that land would dare do such a thing to the olives. No one who belongs to that region would ever bomb or destroy such ancient heritage as Baalbak or Bittir, or destroy ancient cemeteries as you destroy ours, like the Anglican cemetery in Jerusalem or the resting place of ancient Muslim scholars and warriors in Maamanillah. Those who come from that land do not desecrate the dead; that’s why my family for centuries were the caretakers of the Jewish cemetery in the mount of olives, as labors of faith and care for what we know is part of our ancestry and story.

Your ancestors will always be buried in your actual homelands of Poland, Ukraine, and elsewhere around the world from whence you came. The mythos and folklore of the land will always be alien to you.

You will never be literate in the sartorial language of the thobes^[2] we wear, that sprang from the land through our foremothers over centuries—every motif, design, and pattern speaking to the secrets of local lore, flora, birds, rivers, and wildlife.

What your realestate agents call in their high-priced listings “old Arab home” will always hold in their stones the stories and memories of our ancestors who built them. The ancient photos and paintings of the land will never contain you.

You will never know how it feels to be loved and supported by those who have nothing to gain from you, and in fact, everything to lose. You will never know the feeling of masses all over the world pouring into the streets and stadiums to chant and sing for your freedom; and it is not because you are Jewish, as you try to make the world believe, but because you are depraved violent colonizers who think your Jewishness entitles you to the home my grandfather and his brothers built with their own hands on lands that had been in our family for centuries. It is because Zionism is a blight onto Judaism and indeed onto humanity.

You can change your names to sound more relevant to the region and you can pretend falafel and hummus and zaatar are your ancient cuisines, but in the recesses of your being, you will always feel the sting of this epic forgery and theft, that’s why even the drawings of our children pasted hung on walls at the UN or in a hospital ward send your leaders and lawyers into hysteric meltdowns.

You will not erase us, no matter how many of us you kill and kill and kill, all day every day. We are not the rocks Chaim Weizmann thought you could clear from the land. We are its very soil. We are her rivers and her trees and her stories, because all of that was nurtured by our bodies and our lives over millennia of continuous, uninterrupted habitation of that patch of earth between the Jordan and Mediterranean waters, from our Canaanite, our Hebrew, our Philistine, and our Phoenician ancestors, to every conqueror or pilgrim who came and went, who married or raped, loved, enslaved, converted between religions, settled or prayed in our land, leaving pieces of themselves in our bodies and our heritage. The fabled, tumultuous stories of that land are quite literally in our DNA. You cannot kill or propagandize that away, no matter what death technology you use or what Hollywood and corporate media arsenals you deploy.

Someday, your impunity and arrogance will end. Palestine will be free; she will be restored to her multi-religious, multi-ethnic pluralistic glory; we will restore and expand the trains that run from Cairo to Gaza to Jerusalem, Haifa, Tripoli, Beirut, Damascus, Amman, Kuwait, Sanaa, and so on; we will put an end to the zionist American war machine of domination, expansion, extraction, pollution, and looting.

..and you will either leave, or you will finally learn to live with others as equals.

01 Meine Ansprache bei der Oxford Union Debate

Ich werde keine Fragen beantworten, bis ich fertig bin; unterbrechen Sie mich also bitte nicht.

Als er sich der Herausforderung stellte, was mit den Ureinwohnern des Landes geschehen solle, sagte der russische Jude Chaim Weizman auf dem Weltkongress der Zionisten im Jahr 1921, die Palästinenser seien „den Felsen Judäas ähnlich, Hindernissen, die auf einem schwierigen Weg aus dem Weg geräumt werden müssen“.

David Gruen, ein polnischer Jude, der seinen Namen in David Ben Gurion änderte, um für die Region relevant zu klingen, sagte: „Wir müssen die Araber vertreiben und ihren Platz einnehmen.“

Es gibt Tausende solcher Gespräche unter den frühen Zionisten, die die gewaltsame Kolonisierung Palästinas und die Vernichtung seiner Ureinwohner planten und durchführten.

Aber sie waren nur teilweise erfolgreich: Sie ermordeten oder säuberten 80 % der Palästinenser, was bedeutete, dass 20 % von uns übrig blieben, ein dauerhaftes Hindernis für ihre Kolonialfantasien, die in den folgenden Jahrzehnten zum Gegenstand ihrer Obsession wurden, insbesondere nach der Eroberung dessen, was 1967 von Palästina übrig geblieben war.

Die Zionisten beklagten unsere Anwesenheit und diskutierten öffentlich in allen Kreisen – politischen, akademischen, sozialen, kulturellen Kreisen – darüber, was mit uns geschehen sollte; was mit der palästinensischen Geburtenrate geschehen sollte, mit unseren Babys, die sie als demografische Bedrohung bezeichneten.

Benny Morris, der ursprünglich hier sein sollte, drückte einmal sein Bedauern darüber aus, dass Ben Gurion „seinen Job nicht beendet“ habe, uns alle loszuwerden, was das, was sie als „arabisches Problem“ bezeichnen, umgangen hätte.

Benjamin Netanjahu, ein polnischer Jude, dessen richtiger Name Benjamin Mileikowsky ist, beklagte einst eine verpasste Gelegenheit während des Aufstands auf dem Tiananmen-Platz 1989, große Teile der palästinensischen Bevölkerung zu vertreiben, „während die Aufmerksamkeit der Welt auf China gerichtet war“.

Zu ihren artikulierten Lösungen für die Plage unserer Existenz gehört eine „Brich ihnen die Knochen“-Politik in den 80er und 90er Jahren, die von Yitzhak Rubitzov angeordnet wurde, einem ukrainischen Juden, der seinen Namen in Yitzhak Rabin änderte (aus denselben Gründen).

Diese schreckliche Politik, die Generationen von Palästinensern verkrüppelte, konnte uns nicht zum Gehen bewegen. Und frustriert von der palästinensischen Widerstandskraft entstand ein neuer Diskurs, insbesondere nachdem vor der Küste des nördlichen Gazastreifens ein riesiges Erdgasfeld im Wert von Billionen von Dollar entdeckt wurde.

Dieser neue Diskurs findet sein Echo in den Worten von Oberst Efraim Eitan, der 2004 sagte: „Wir müssen sie alle töten.“

Aaron Sofer, ein israelischer sogenannter Intellektueller und politischer Berater, bestand 2018 darauf, dass „wir töten und töten und töten müssen. Den ganzen Tag, jeden Tag.“

Als ich in Gaza war, sah ich einen kleinen Jungen, der kaum älter als 9 Jahre war, dessen Hände und ein Teil seines Gesichts von einer mit Sprengfallen versehenen Konservendose weggesprengt worden waren, die Soldaten für die hungernden Kinder Gazas zurückgelassen hatten. Später erfuhr ich, dass sie auch vergiftete Lebensmittel für die Menschen in Shujaiyya zurückgelassen hatten, und in den 1980er und 90er Jahren hatten israelische Soldaten mit Sprengfallen versehene Spielzeuge im Südlibanon zurückgelassen, die explodierten, als aufgeregte Kinder sie aufhoben.

Der Schaden, den sie anrichten, ist teuflisch, und dennoch erwarten sie, dass Sie glauben, sie seien die Opfer. Sie berufen sich auf den Holocaust in Europa und schreien vor Antisemitismus. Sie erwarten von Ihnen, dass Sie grundlegende menschliche Vernunft außer Acht lassen, um zu glauben, dass das tägliche Töten von Kindern mit sogenannten „Kill Shots“ und das Bombardieren ganzer Stadtviertel, bei dem Familien lebendig begraben und ganze Blutlinien ausgelöscht werden, Selbstverteidigung ist.

Sie wollen Sie glauben machen, dass ein Mann, der seit über 72 Stunden nichts gegessen hatte und weiterkämpfte, obwohl er nur noch einen funktionierenden Arm hatte, von einer angeborenen Wildheit und irrationalem Hass oder Neid auf Juden motiviert war und nicht von dem unbezwingbaren Verlangen, sein Volk frei in seinem eigenen Heimatland zu sehen.

Für mich ist klar, dass wir nicht hier sind, um darüber zu diskutieren, ob Israel ein Apartheid- oder Völkermordstaat ist. In dieser Debatte geht es letztlich um den Wert palästinensischer Leben; um den Wert unserer Schulen, Forschungszentren, Bücher, Kunst und Träume; um den Wert der Häuser, für deren Bau wir unser Leben lang gearbeitet haben und die die Erinnerungen von Generationen bewahren; um den Wert unserer Menschlichkeit und unserer Handlungsfähigkeit; der Wert von Körpern und Ambitionen.

Denn wenn die Rollen vertauscht wären – wenn die Palästinenser die letzten acht Jahrzehnte damit verbracht hätten, jüdische Häuser zu stehlen, sie zu vertreiben, zu unterdrücken, einzusperren, zu vergiften, zu foltern, zu vergewaltigen und zu töten; wenn die Palästinenser schätzungsweise 300.000 Juden in einem Jahr getötet, ihre Journalisten, ihre Denker, ihre Gesundheitsarbeiter, ihre Sportler, ihre Künstler ins Visier genommen, jedes israelische Krankenhaus, jede Universität, jede Bibliothek, jedes Museum, jedes Kulturzentrum und jede Synagoge bombardiert und gleichzeitig eine Aussichtsplattform errichtet hätten, von der aus die Menschen kamen, um ihr Gemetzel wie eine Touristenattraktion zu beobachten;

wenn die Palästinenser sie zu Hunderttausenden in dürftige Zelte getrieben, sie in sogenannten Sicherheitszonen bombardiert, sie lebendig verbrannt, ihnen Nahrung, Wasser und Medikamente abgeschnitten hätten;

wenn die Palästinenser jüdische Kinder barfuß mit leeren Töpfen herumlaufen ließen; sie das Fleisch ihrer Eltern in Plastiktüten sammeln ließen; sie ihre Geschwister, Cousins ​​und Freunde; sie dazu brachten, sich mitten in der Nacht aus ihren Zelten zu schleichen, um auf den Gräbern ihrer Eltern zu schlafen; sie dazu brachten, um den Tod zu beten, nur um zu ihren Familien zu stoßen und nicht mehr allein in dieser schrecklichen Welt zu sein, und sie so sehr terrorisierten, dass ihre Kinder ihre Haare, ihr Gedächtnis und ihren Verstand verloren und dass selbst 4- und 5-Jährige an Herzinfarkten starben;

wenn wir ihre Babys auf der Neugeborenenintensivstation gnadenlos zum Sterben zwangen, allein in Krankenhausbetten, weinend, bis sie nicht mehr weinen konnten, sterbend und verwesend an derselben Stelle;

wenn Palästinenser Hilfslastwagen mit Weizenmehl verwendeten, um hungernde Juden anzulocken, und dann das Feuer auf sie eröffneten, als sie sich versammelten, um Brot für einen Tag zu sammeln; wenn Palästinenser endlich eine Lebensmittellieferung in eine Notunterkunft mit hungrigen Juden zuließen und dann die gesamte Notunterkunft und den Hilfslastwagen in Brand steckten, bevor irgendjemand das Essen probieren konnte;

wenn ein palästinensischer Scharfschütze damit prahlte, an einem Tag 42 jüdischen Kniescheiben herausgeschossen zu haben, wie es ein israelischer Soldat 2019 tat; wenn ein Palästinenser gegenüber CNN zugeben würde, dass er Hunderte Juden mit seinem Panzer überfahren hat und ihr zerquetschtes Fleisch in den Ketten des Panzers stecken bliebe;

wenn Palästinenser systematisch jüdische Ärzte, Patienten und andere Gefangene mit heißen Metallstangen, gezackten und unter Strom stehenden Stöcken und Feuerlöschern vergewaltigen würden, manchmal zu Tode vergewaltigend, wie es bei Dr. Adnan al-Bursh und anderen geschah;

wenn jüdische Frauen gezwungen würden, im Dreck zu gebären, Kaiserschnitte oder Beinamputationen ohne Betäubung zu bekommen; wenn wir ihre Kinder zerstören und dann unsere Panzer mit ihren Spielzeugen dekorieren würden; wenn wir ihre Frauen töten oder vertreiben und dann mit ihrer Unterwäsche posieren würden …

wenn die Welt die live gestreamte systematische Vernichtung der Juden in Echtzeit verfolgen würde, gäbe es keine Debatte darüber, ob dies Terrorismus oder Völkermord darstellt.

Und doch sind zwei Palästinenser – ich und Mohammad el-Kurd – hierhergekommen, um genau das zu tun, und haben die Demütigung ertragen, mit jenen zu debattieren, die meinen, unsere einzigen Lebensentscheidungen sollten sein, unser Heimatland zu verlassen, uns ihrer Vorherrschaft zu unterwerfen oder höflich und still zu sterben.

Aber Sie würden sich irren, wenn Sie glauben würden, ich sei gekommen, um Sie von irgendetwas zu überzeugen. Die Resolution des Repräsentantenhauses ist zwar gut gemeint und wird geschätzt, aber inmitten dieses Holocausts unserer Zeit hat sie kaum Bedeutung.

Ich bin im Geiste von Malcolm X und Jimmy Baldwin gekommen, die beide vor meiner Geburt hier und in Cambridge standen und sich vor gut gekleideten, wohlerzogenen Monstern gegenübersahen, die dieselben rassistischen Ideologien hegten wie der Zionismus – diese Vorstellungen von Anspruch und Privileg, von göttlicher Bevorzugung, Segnung oder Auserwähltheit.

Ich bin hier um der Geschichte willen. Um zu den noch nicht geborenen Generationen zu sprechen und um die Chroniken dieser außergewöhnlichen Zeit aufzuzeichnen, in der der Flächenbombardement wehrloser indigener Gesellschaften legitimiert wird.

Ich bin hier für meine Großmütter, die beide als mittellose Flüchtlinge starben, während ausländische Juden in ihren gestohlenen Häusern lebten.

Und ich bin auch gekommen, um direkt mit den Zionisten hier und überall zu sprechen.

Wir haben euch in unsere Häuser gelassen, als eure eigenen Länder versuchten, euch zu ermorden, und alle anderen euch abwiesen. Wir haben euch ernährt, gekleidet, euch Obdach gewährt und die Gaben unseres Landes mit euch geteilt, und als die Zeit reif war, habt ihr uns aus unseren eigenen Häusern und unserem Heimatland vertrieben, dann habt ihr getötet und geraubt und verbrannt und unser Leben geplündert.

Ihr habt uns das Herz herausgerissen, weil es offensichtlich ist, dass ihr nicht wisst, wie man in der Welt lebt, ohne andere zu beherrschen.

Ihr habt alle Grenzen überschritten und die abscheulichsten menschlichen Impulse genährt, aber die Welt bekommt endlich einen Blick auf den Terror, den wir so lange durch eure Hände ertragen haben, und sie sieht die Realität dessen, wer ihr seid, wer ihr immer wart. Sie beobachten voller Erstaunen den Sadismus, die Schadenfreude, die Freude und das Vergnügen, mit dem Sie die alltägliche Zerstörung unserer Körper, unserer Geister, unserer Zukunft und unserer Vergangenheit leiten, beobachten und bejubeln.

Aber ganz gleich, was von hier aus geschieht, ganz gleich, welche Märchen Sie sich und der Welt erzählen, Sie werden nie wirklich zu diesem Land gehören. Sie werden nie die Heiligkeit der Olivenbäume verstehen, die Sie seit Jahrzehnten fällen und verbrennen, nur um uns zu ärgern und unsere Herzen noch mehr zu brechen. Kein Einheimischer dieses Landes würde es wagen, den Oliven so etwas anzutun. Niemand, der aus dieser Region stammt, würde jemals ein so altes Erbe wie Baalbak oder Bittir bombardieren oder zerstören oder alte Friedhöfe zerstören, wie Sie unsere zerstören, wie den anglikanischen Friedhof in Jerusalem oder die Ruhestätte alter muslimischer Gelehrter und Krieger in Maamanillah. Diejenigen, die aus diesem Land kommen, entweihen die Toten nicht; deshalb hat meine Familie jahrhundertelang den jüdischen Friedhof auf dem Ölberg gepflegt, als Arbeit des Glaubens und der Sorge um das, was wir als Teil unserer Abstammung und Geschichte kennen.

Ihre Vorfahren werden immer in Ihren tatsächlichen Heimatländern Polen, der Ukraine und anderswo auf der Welt begraben sein, aus denen Sie stammen. Der Mythos und die Folklore des Landes werden Ihnen immer fremd sein.

Sie werden nie die Kleidungssprache der Thobes (thawb: arabisches Kleidungsstück), die wir tragen und die durch unsere Vorfahren aus dem Land hervorgegangen sind, über Jahrhunderte – jedes Motiv, Design und Muster erzählt von den Geheimnissen der lokalen Überlieferungen, der Flora, Vögel, Flüsse und Tierwelt.

Was Ihre Immobilienmakler in ihren hochpreisigen Angeboten „altes arabisches Haus“ nennen, wird in seinen Steinen immer die Geschichten und Erinnerungen unserer Vorfahren bewahren, die es gebaut haben. Die alten Fotos und Gemälde des Landes werden Sie nie umfassen.

Sie werden nie wissen, wie es sich anfühlt, von denen geliebt und unterstützt zu werden, die nichts von Ihnen zu gewinnen und tatsächlich alles zu verlieren haben. Sie werden nie das Gefühl kennen, wenn Massen auf der ganzen Welt auf die Straßen und Stadien strömen, um für Ihre Freiheit zu skandieren und zu singen; und das liegt nicht daran, dass Sie Juden sind, wie Sie der Welt weismachen wollen, sondern daran, dass Sie verdorbene, gewalttätige Kolonisatoren sind, die glauben, dass Ihr Jüdischsein Ihnen das Haus verleiht, das mein Großvater und seine Brüder mit ihren eigenen Händen auf Land gebaut haben, das seit Jahrhunderten im Besitz unserer Familie war. Es liegt daran, dass der Zionismus eine Plage für das Judentum und in der Tat für die Menschheit ist.

Sie können Ihre Namen ändern, damit sie passender zur Region klingen, und Sie können so tun, als seien Falafel, Hummus und Zaatar Ihre alten Küchen, aber tief in Ihrem Innern werden Sie immer den Schmerz dieser epischen Fälschung und des Diebstahls spüren. Deshalb geraten sogar die Zeichnungen unserer Kinder, die an den Wänden der UNO oder in einer Krankenstation aufgehängt sind, bei Ihren Politikern und Anwälten in hysterische Nervenzusammenbrüche.

Sie werden uns nicht auslöschen, egal wie viele von uns Sie töten und töten und töten, den ganzen Tag, jeden Tag. Wir sind nicht die Steine, von denen Chaim Weizmann dachte, dass man sie aus dem Land räumen könnte. Wir sind der Boden selbst. Wir sind ihre Flüsse und ihre Bäume und ihre Geschichten, denn all das wurde von unseren Körpern und unserem Leben genährt über Jahrtausende kontinuierlicher, ununterbrochener Besiedlung dieses Stückchen Erde zwischen Jordan und Mittelmeer, von unseren kanaanitischen, unseren hebräischen, unseren philistäischen und unseren phönizischen Vorfahren bis zu jedem Eroberer oder Pilger, der kam und ging, der heiratete oder vergewaltigte, liebte, versklavte, zu anderen Religionen konvertierte, sich in unserem Land niederließ oder betete und Teile von sich selbst in unseren Körpern und unserem Erbe hinterließ. Die sagenumwobenen, turbulenten Geschichten dieses Landes sind buchstäblich in unserer DNA. Sie können sie nicht durch Tötung oder Propaganda wegtun, ganz gleich, welche Todestechnologie Sie verwenden oder welche Arsenale Hollywoods und der Konzernmedien Sie einsetzen.

Eines Tages werden Ihre Straflosigkeit und Arroganz ein Ende haben. Palästina wird frei sein; es wird zu seiner multireligiösen, multiethnischen pluralistischen Herrlichkeit zurückgeführt; Wir werden die Züge, die von Kairo über Gaza nach Jerusalem, Haifa, Tripolis, Beirut, Damaskus, Amman, Kuwait, Sanaa usw. fahren, wiederherstellen und ausbauen; wir werden der zionistischen amerikanischen Kriegsmaschinerie der Beherrschung, Expansion, Ausbeutung, Umweltverschmutzung und Plünderung ein Ende bereiten.

…und ihr werdet entweder gehen oder endlich lernen, mit anderen als Gleichgestellte zu leben.

01 Mitt anförande vid Oxford Union Debate

Jag kommer inte att svara på frågor förrän jag har pratat klart; så snälla avstå från att avbryta mig.

Chaim Weizman, en rysk jude, sade till den sionistiska världskongressen 1921 att palestinierna var besläktade med "Judeens klippor, hinder som måste röjas på en svår väg."

David Gruen, en polsk jude, som bytte namn till David Ben Gurion för att låta relevant för regionen, sa. "Vi måste utvisa araber och ta deras platser"

Det finns tusentals sådana samtal bland de tidiga sionisterna som planerade och genomförde den våldsamma koloniseringen av Palestina och förintelsen av hennes infödda folk.

Men de var bara delvis framgångsrika, mördade eller etniskt rensade 80 % av palestinierna, vilket innebar att 20 % av oss fanns kvar, ett bestående hinder för deras koloniala fantasier, som blev föremål för deras tvångstankar under decennierna som följde, särskilt efter att ha erövrat det som blev kvar av Palestina 1967.

Sionister beklagade vår närvaro och de debatterade offentligt i alla kretsar – politiska, akademiska, sociala, kulturella kretsar – angående vad som gör med oss; vad ska man göra med den palestinska födelsetalen, med våra barn, som de kallar ett demografiskt hot.

Benny Morris, som ursprungligen var tänkt att vara här, uttryckte en gång att han beklagade att Ben Gurion "inte avslutade jobbet" med att bli av med oss ​​alla, vilket skulle ha undanröjt det de kallar det "arabiska problemet".

Benjamin Netanyahu, en polsk jude vars riktiga namn är Benjamin Mileikowsky, beklagade en gång ett missat tillfälle under upproret på Himmelska fridens torg 1989 att fördriva stora delar av den palestinska befolkningen "medan världens uppmärksamhet riktades mot Kina."

Några av deras artikulerade lösningar på besvären med vår existens inkluderar en "break their bones"-policy på 80- och 90-talen, beställd av Yitzhak Rubitzov, ukrainsk jude som bytte namn till Yitzhak Rabin (av samma skäl).

Den där fruktansvärda politiken som förlamade generationer av palestinier lyckades inte få oss att lämna. Och frustrerad över palestinsk motståndskraft uppstod en ny diskurs, särskilt efter att ett enormt naturgasfält upptäcktes utanför norra Gazas kust värt biljoner dollar.

Denna nya diskurs återspeglas i orden av överste Efraim Eitan, som sa 2004, "vi måste döda dem alla."

Aaron Sofer, en israelisk så kallad intellektuell och politisk rådgivare, insisterade 2018 på att ”vi måste döda och döda och döda. Hela dagen, varje dag."

När jag var i Gaza såg jag en liten pojke på högst nio år vars händer och en del av hans ansikte hade blåst av en burk med mat som soldater lämnat kvar till Gazas svältande barn. Senare fick jag veta att de också hade lämnat förgiftad mat åt människor i Shujaiyya, och på 1980- och 90-talen hade israeliska soldater lämnat booby-instängda leksaker i södra Libanon som exploderade när upphetsade barn plockade upp dem.

Skadan de gör är djävulsk, och ändå förväntar de sig att du ska tro att de är offren. Genom att åberopa Europas förintelse och skrikande antisemitism förväntar de sig att du avbryter det grundläggande mänskliga förnuftet att tro att den dagliga prickskytten av barn med så kallade "döda skott" och bombningen av hela stadsdelar som begraver familjer levande och utplånar hela blodslinjer är självförsvar.

De vill att du ska tro att en man som inte hade ätit någonting på över 72 timmar, som fortsatte att slåss även när allt han hade var en fungerande arm, att den här mannen motiverades av någon medfödd vildhet och irrationellt hat eller svartsjuka mot judar, snarare. än den okuvliga längtan efter att se sitt folk fritt i sitt eget hemland.

Det är tydligt för mig att vi inte är här för att diskutera om Israel är en apartheid- eller folkmordsstat. Denna debatt handlar ytterst om värdet av palestinska liv; om värdet av våra skolor, forskningscentra, böcker, konst och drömmar; om värdet av de hem vi arbetat hela våra liv för att bygga och som innehåller minnen från generationer; om värdet av vår mänsklighet och vår handlingsfrihet; värdet av kroppar och ambitioner.

För om rollerna var omvända – om palestinier hade tillbringat de senaste åtta decennierna med att stjäla judiska hem, utvisa, förtrycka, fängsla, förgifta, tortera, våldta och döda dem; om palestinier hade dödat uppskattningsvis 300 000 judar på ett år, riktat sina journalister, sina tänkare, sina sjukvårdspersonal, sina idrottare, sina konstnärer, bombat varje israeliskt sjukhus, universitet, bibliotek, museum, kulturcentrum, synagoga och samtidigt upprättat en observationsplattform där människor kom och tittade på deras slakt som en turistattraktion;

om palestinierna hade hållit in dem i hundratusentals tunna tält, bombat dem i så kallade säkra zoner, bränt dem levande, styckat av deras mat, vatten och medicin;

om palestinier fick judiska barn att vandra barfota med tomma krukor; fick dem att samla ihop sina föräldrars kött i plastpåsar; fick dem att begrava sina syskon, kusiner och vänner; fick dem att smyga ut från sina tält mitt i natten för att sova på sina föräldrars gravar; fick dem att be om döden bara för att gå med i sina familjer och inte vara ensamma i denna fruktansvärda värld längre, och terroriserade dem så totalt att deras barn tappar håret, tappar minnet, tappar förståndet och fick dem så unga som 4 och 5 år gamla dör av hjärtinfarkt;

om vi skoningslöst tvingade deras NICU-barn att dö, ensamma i sjukhussängar, gråtande tills de inte kunde gråta mer, dog och sönderfallna på samma plats;

om palestinier använde vetemjölshjälpbilar för att locka svältande judar, sedan öppnade eld mot dem när de samlades för att hämta en dags bröd; om palestinier äntligen tillät en matleverans till ett härbärge med hungriga judar, sätt sedan eld på hela skyddet och hjälplastbilen innan någon kunde smaka på maten;

om en palestinsk krypskytt skröt om att ha blåst ut 42 judiska knäskålar på en dag som en israelisk soldat gjorde 2019; om en palestinier erkände för CNN att han körde över hundratals judar med sin stridsvagn, och deras utkrockade kött dröjde sig kvar i stridsvagnstrapporna;

om palestinier systematiskt våldtog judiska läkare, patienter och andra fångar med heta metallstavar, taggiga och elektrifierade pinnar och brandsläckare, ibland våldtog ihjäl, som hände med Dr Adnan alBursh och andra;

om judiska kvinnor tvingades föda i smuts, få kejsarsnitt eller benamputationer utan bedövning; om vi förstörde deras barn så dekorerade våra tankar med deras leksaker; om vi dödade eller fördrev deras kvinnor så poserade vi med deras underkläder...

om världen tittade på den livestreamade systematiska förintelsen av judar i realtid, skulle det inte finnas någon diskussion om huruvida det utgjorde terrorism eller folkmord.

Och ändå dök två palestinier – jag själv och Mohammad el-Kurd – upp här för att göra just det, och uthärdade indigniteten att debattera dem som tycker att våra enda livsval borde vara att lämna vårt hemland, underkasta sig deras överhöghet eller dö artigt och tyst.

Men du skulle ha fel om du tror att jag kom för att övertyga dig om någonting. Husets resolution, även om den är välmenande och uppskattad, har liten betydelse mitt i vår tids förintelse.

Jag kom i en anda av Malcolm X och Jimmy Baldwin, som båda stod här och i Cambridge innan jag föddes, inför fint klädda vältalade monster som hyste samma överlägsna ideologier som sionismen – dessa föreställningar om berättigande och privilegier, att vara gudomligt gynnade, välsignade eller utvalda.

Jag är här för historiens skull. Att tala till generationer som ännu inte är födda och för krönikorna om denna extraordinära tid där mattbombningen av försvarslösa ursprungssamhällen legitimeras.

Jag är här för mina mormödrar, som båda dog som medellösa flyktingar medan utländska judar bodde i sina stulna hem.

Och jag kom också att tala direkt till sionister här och överallt.

Vi släppte in dig i våra hem när dina egna länder försökte mörda dig och alla andra avvisade dig. Vi matade, klädde, gav dig skydd, och vi delade välståndet i vårt land med dig, och när tiden var mogen, sparkade du ut oss från våra egna hem och hemland, sedan dödade och rånade du och brände och plundrade våra liv.

Du skar ut våra hjärtan för det är tydligt att du inte vet hur man ska leva i världen utan att dominera andra.

Du har korsat alla gränser och närt de mest avskyvärda mänskliga impulser, men världen ser äntligen den terror vi har utstått i dina händer så länge, och de ser verkligheten av vem du är, vem du alltid har varit. De tittar i full häpnad på sadismen, glädjen, glädjen och nöjet med vilket du uppför, tittar på och hejar på de dagliga detaljerna av att krossa våra kroppar, våra sinnen, vår framtid, vårt förflutna.

Men oavsett vad som händer härifrån, oavsett vilka sagor du berättar för dig själv och för världen, kommer du aldrig riktigt att tillhöra det landet. Du kommer aldrig att förstå heligheten hos olivträden, som du har huggit ner och bränt i årtionden bara för att trotsa oss och för att krossa våra hjärtan lite mer. Ingen infödd i det landet skulle våga göra något sådant mot oliverna. Ingen som tillhör den regionen skulle någonsin bomba eller förstöra ett sådant forntida arv som Baalbak eller Bittir, eller förstöra forntida kyrkogårdar som ni förstör vår, som den anglikanska kyrkogården i Jerusalem eller viloplatsen för forntida muslimska lärda och krigare i Maamanillah. De som kommer från det landet vanhelgar inte de döda; det är därför min familj i århundraden var vaktmästare på den judiska kyrkogården på oliverberget, eftersom trosarbete och omsorg om det vi vet är en del av vår härkomst och berättelse.

Dina förfäder kommer alltid att vara begravda i dina faktiska hemländer i Polen, Ukraina och på andra håll i världen varifrån du kom. Landets myter och folklore kommer alltid att vara främmande för dig.

Du kommer aldrig att vara läskunnig i det sartoriska språket hos de thobes (thawb: arabisk klänning eller plagg) vi bär, som sprang från landet genom över århundraden – varje motiv, design och mönster talar om hemligheterna kring lokal flora, fåglar, floder och vilda djur.

Vad dina fastighetsmäklare kallar i sina dyra listor "gamla arabiska hem" kommer alltid att hålla i sina stenar berättelserna och minnen från våra förfäder som byggde dem. De gamla fotona och målningarna av landet kommer aldrig att innehålla dig.

Du kommer aldrig att veta hur det känns att bli älskad och stöttad av dem som inte har något att vinna på dig, och faktiskt allt att förlora. Du kommer aldrig att känna känslan av att massorna över hela världen strömmar ut på gator och arenor för att sjunga och sjunga för din frihet; och det är inte för att du är jude, som du försöker få världen att tro, utan för att du är fördärvade våldsamma kolonisatörer som tror att din judiskhet ger dig rätt till det hem som min farfar och hans bröder byggt med sina egna händer på mark som hade varit i vår familj i århundraden. Det beror på att sionismen är en plåga mot judendomen och faktiskt för mänskligheten.

Du kan ändra dina namn för att låta mer relevanta för regionen och du kan låtsas att falafel och hummus och zaatar är dina uråldriga kök, men i ditt väsen kommer du alltid att känna stingen av denna episka förfalskning och stöld, det är därför till och med teckningarna av våra barn klistrade upp hängde på väggar i FN eller på en sjukhusavdelning skickar era ledare och advokater i hysteriska härdsmältningar.

Du kommer inte att radera oss, oavsett hur många av oss du dödar och dödar och dödar, hela dagen varje dag. Vi är inte stenarna Chaim Weizmann trodde att man kunde rensa från landet. Vi är dess jord. Vi är hennes floder och hennes träd och hennes berättelser, för allt detta närdes av våra kroppar och våra liv under årtusenden av kontinuerlig, oavbruten bebyggelse av den jordlappen mellan Jordan och Medelhavet, från vår kanaané, vår hebreiska, vår filisté och våra feniciska förfäder, till varje erövrare eller pilgrim som kom och gick, som gifte sig eller våldtog, älskade, förslavade, konverterade mellan religioner, bosatte sig eller bad i vårt land och lämnade bitar av sig själva i våra kroppar och vårt arv. De sagolika, tumultartade berättelserna om det landet finns bokstavligen i vårt DNA. Du kan inte döda eller propagandera bort det, oavsett vilken dödsteknologi du använder eller vilka Hollywood- och företagsmediaarsenaler du använder.

En dag kommer din straffrihet och arrogans att upphöra. Palestina kommer att vara fritt; hon kommer att återställas till sin multireligiösa, multietniska pluralistiska härlighet; vi kommer att återställa och utöka tågen som går från Kairo till Gaza till Jerusalem, Haifa, Tripoli, Beirut, Damaskus, Amman, Kuwait, Sanaa, och så vidare; vi kommer att sätta stopp för den sionistiska amerikanska krigsmaskinen av dominans, expansion, utvinning, förorening och plundring.

..och antingen kommer du att lämna, eller så kommer du äntligen lära dig att leva med andra som jämlikar.

02 Speech by Susan Abulhawa

We also want to show these video clips from the Oxford Union debate because the Isra-lic press immediately came out with the lie that the event had turned into chaos. It was chaos for the Isra-lic state because the vote was clearly against them and because of their two representatives who don't know how to behave themselves (no surprise!), which can partly be seen, in the El-Kurd video, and here ^[4a].

Susan Abulhawa
"You can pretend that falafel and hummus and zaatar are your ancient cuisines. But in the recesses of your being, you will always feel the sting of this epic forgery."

Palestinian writer and activist Susan Abulhawa delivered this passionate speech at the Oxford Union.
Another Short and the whole video with Susan Abulhawa^[5]
@ajplus

"You can pretend that falafel and hummus and zaatar are your ancient cuisines. But in the recesses of your being, you will always feel the sting of this epic forgery."

Palestinian writer and activist Susan Abulhawa delivered this passionate speech at the Oxford Union. pic.twitter.com/4NqMChm4jE

— AJ+ (@ajplus) December 6, 2024

4min27sec

03 Speech by Mohammed El-Kurd

“They tell us if the Palestinians lay down their weapons, there would be peace. But if we laid down on our weapons, we would be killed.”

Palestinian writer Mohammed El-Kurd spoke at the University of Oxford’s debate society, detailing the last 14 months of Israel's war on Gaza.
@ajplus

“They tell us if the Palestinians lay down their weapons, there would be peace. But if we laid down on our weapons, we would be killed.”

Palestinian writer Mohammed El-Kurd spoke at the University of Oxford’s debate society, detailing the last 14 months of Israel's war on Gaza. pic.twitter.com/VaTt5H6Qh0

— AJ+ (@ajplus) December 11, 2024

Playback on other websites has been disabled by the video owner
Watch on YouTube^[6]

Related

Free Palestine from the evil of Zionism (bit.ly/_free-pal)
-

@N1sarAhmed
The Oxford Union speech by Malcolm X is more clear today than it was in 1964. A "particular type" still causing the same "particular problems" - in order to continue governing in the most extreme ways. But it's everyone else who is the extremist?

December 3, 1964. The Oxford Union speech by Malcolm X.
Whether it be Oxford or Harvard, unfortunately, they're all influenced and run by a "certain type."
The same type was in power then and the same type is in power today.

December 3, 1964. The Oxford Union speech by Malcolm X.
Whether it be Oxford or Harvard, unfortunately, they're all influenced and run by a "certain type."
The same type was in power then and the same type is in power today. #Gaza #Palestine @MiddleEastEye pic.twitter.com/82ic8TIkCx

— Nisar Ahmed (@N1sarAhmed) May 25, 2024