-last modf 1446 AH, 2025-01-14 10:07 +0100, bit.ly/_msb [025] index 3min read
By Shaykh Abdal Hakim Murad, 2020[4]
The original text is unchanged, footnotes are by the web editor.
Other languages
”Muslims find themselves at home everywhere, (meaning everywhere in the world,) for this same universalism[6] of Islam enables a local rooting which recognises that {Wherever you may turn, there is Allah's/ God's face}.[1]
Following its Abrahamic nature[7] and Mohammadan example Islam has shown itself an intrinsically[2] portable religion with a strong historic culture of migration, hijra, and of migrants, muhajirun. The Man of Praise[8], like Abraham, was himself a refugee and an asylum-seeker, arriving destitute in his new shelter; the hijra bisected[3] and defined his entire prophetic career.”[4]
What ”is this Muslim sense of belonging that believers feel more at home in a place than any atheist could, since to lose contact with God is immediately to forfeit one’s sense of connection to a place of His making;
it is to feel one’s roots and identity shrivel; there can be no truly English, German or Russian atheist. From this kind of Muslim perspective Lenin was not Russian, Douglas Murray is not British and Sam Harris is not American; they seem to wait in a forlorn foreign encampment even when officially at home.
By contrast, to become Muslim, or to arrive from an Islamically Abrahamic place, and to maintain that traditional sensibility which perceives God’s signs superabundantly everywhere, is immediately to see the land with understanding, and hence to begin to grow roots and to adorn and engage the earth.
Such, very roughly, is the Islamic theory of Abrahamic mobility: unlike Israel’s wanderings in exile, which await the Messianic intervention which will take the people to a home greater than all homes, Muslims travel from one home to an equal other, and do not cherish a return to the Mother of Cities, except as visitors. They migrate Abrahamically; but every country for them, is a promised land.”[5]
„Muslime fühlen sich überall zu Hause (d.h. überall auf der Welt), denn dieser Universalismus des Islam ermöglicht eine lokale Verwurzelung, die anerkennt, dass {Wohin du dich auch wendest, da ist Allahs/ Gottes Angesicht…}.
Nach seiner abrahamitischen Natur und dem mohammedanischen Vorbild hat sich der Islam als eine intrinsisch portable Religion mit einer starken historischen Kultur der Migration, der Hijra, und von Migranten muhajirun erwiesen. Der Gelobte Mann war wie Abraham selbst ein Flüchtling und Asylsuchender, der mittellos in seiner neuen Unterkunft ankam; die Hijra definierte seine gesamte prophetische Karriere.“
Was ist dieses muslimische Zugehörigkeitsgefühl, das Gläubige an einem Ort heimischer fühlen lässt als jeder Atheist, da der Verlust des Kontakts zu Gott gleichbedeutend ist mit dem Verlust der Verbundenheit mit einem von Ihm geschaffenen Ort?
Es bedeutet, dass man spürt, wie die eigenen Wurzeln und die eigene Identität verkümmern; es kann keinen echten englischen, deutschen oder russischen Atheisten geben. Aus dieser muslimischen Perspektive war Lenin kein Russe, Douglas Murray kein Brite und Sam Harris kein Amerikaner; sie scheinen in einem verlassenen fremden Lager zu warten, selbst wenn sie offiziell zu Hause sind.
Im Gegensatz dazu bedeutet Muslim zu werden oder aus einem islamisch-abrahamitischen Ort zu kommen und jene traditionelle Sensibilität beizubehalten, daher die Zeichen Gottes überall und im Überfluss wahrzunehmen, das Land sofort tief zu verstehen und zu beginnen, Wurzeln zu schlagen, die Erde zu schmücken und zu nutzen.
So sieht, ganz grob gesagt, die islamische Theorie der abrahamitischen Mobilität aus: Im Gegensatz zu Israels Wanderungen im Exil, die auf die Intervention des Messias warten, der das Volk in eine Heimat führen soll, die größer ist als alle anderen Heimate, reisen Muslime von einer Heimat in eine gleichwertige andere und hegen keine Rückkehr in die Mutter aller Städte, außer als Besucher. Sie wandern abrahamitisch aus; aber jedes Land ist für sie ein gelobtes Land.“
“Los musulmanes se sienten como en casa en todas partes (es decir, en todas partes del mundo), porque este mismo universalismo del Islam permite un arraigamiento local que reconoce que {dondequiera que te vuelvas, allí está el rostro de Allah/ Dios}.
Siguiendo su naturaleza abrahámica y el ejemplo mahometano, el Islam ha demostrado ser una religión intrínsecamente portátil con una fuerte cultura histórica de migración, la hijra/ hégira y de los migrantes muhajirun. El Hombre de Alabanza, como Abraham, era él mismo un refugiado y un solicitante de asilo, que llegó desamparado a su nuevo refugio; la hijra/ hégira definió toda su carrera profética.”
¿Qué es ese sentido musulmán de pertenencia que hace que los creyentes se sientan más a gusto en un lugar que cualquier ateo, puesto que perder el contacto con Dios es perder inmediatamente el sentido de conexión con un lugar creado por Él?
Es sentir que las propias raíces y la propia identidad se marchitan; no puede haber un ateo verdaderamente inglés, alemán o ruso. Desde este tipo de perspectiva musulmana, Lenin no era ruso, Douglas Murray no es británico y Sam Harris no es estadounidense; parecen esperar en un campamento extranjero desamparado incluso cuando están oficialmente en casa.
En cambio, hacerse musulmán, o llegar de un lugar islámicamente abrahámico, y mantener esa sensibilidad tradicional que percibe los signos de Dios en abundancia por todas partes, es ver inmediatamente la tierra con comprensión y, por lo tanto, empezar a echar raíces y a adornarla y relacionarse con ella.
Tal es, en líneas generales, la teoría islámica de la movilidad abrahámica: a diferencia de los peregrinajes de Israel en el exilio, que esperan la intervención mesiánica que llevará al pueblo a un hogar más grande que todos los hogares, los musulmanes viajan de un hogar a otro igual y no anhelan regresar a la Madre de las Ciudades, excepto como visitantes. Migran abrahámicamente; pero para ellos cada país es una tierra prometida”.
« Les musulmans se sentent chez eux partout (c’est-à-dire partout dans le monde), car ce même universalisme de l’Islam permet un enracinement local qui reconnaît que {où que vous vous tourniez, il y a le visage d’Allah/ Dieu}.
Suivant sa nature abrahamique et l’exemple mahométaniste, l’Islam s’est révélé être une religion intrinsèquement portable avec une forte culture historique de la migration, la hijra et des migrants muhajirun. L’Homme de Louange, comme Abraham, était lui-même un réfugié et un demandeur d’asile, arrivant démuni dans son nouvel abri; la hijra a défini toute sa carrière prophétique.
Quel est ce sentiment d’appartenance musulman qui fait que les croyants se sentent plus à l’aise dans un lieu que n’importe quel athée, puisque perdre le contact avec Dieu revient immédiatement à perdre le sentiment d’appartenance à un lieu qu’Il a créé ?
C’est sentir ses racines et son identité se dessécher; il ne peut y avoir de véritable athée anglais, allemand ou russe. De ce point de vue musulman, Lénine n’était pas russe, Douglas Murray n’est pas britannique et Sam Harris n’est pas américain; ils semblent attendre dans un campement étranger abandonné, même lorsqu’ils sont officiellement chez eux.
En revanche, devenir musulman, ou venir d’un lieu islamiquement abrahamique, et conserver cette sensibilité traditionnelle qui perçoit les signes de Dieu en abondance partout, c’est immédiatement voir la terre avec compréhension, et donc commencer à y faire pousser des racines, à l’orner et à l’engager.
Telle est, en gros, la théorie islamique de la mobilité abrahamique : contrairement aux pérégrinations d’Israël en exil, qui attendent l’intervention messianique qui conduira le peuple vers une demeure plus grande que toutes les demeures, les musulmans voyagent d’une demeure à une autre, égale à la leur, et n’espèrent pas retourner à la Mère des Cités, sauf en tant que visiteurs. Ils migrent selon la méthode abrahamique, mais chaque pays est pour eux une terre promise.»
”Muslimer befinner sig hemma överallt (i världen) för samma universalism av Islam möjliggör en lokal förankring som inser att {vart du än vänder dig, där finns Allahs/ Guds ansikte}.
I enlighet med dess abrahamiska natur och mohammedanska exempel har Islam visat sig vara en i sig portabel religion med en stark historisk migrationskultur, hijra och av migranter muhajirun. Den Prisade Mannen, liksom Abraham, var själv flykting och asylsökande , som anlände utblottade i sitt nya härbärge; hijra definierade hela hans profetiska karriär.”
Vad är denna muslimska känsla av samhörighet som gör att de troende känner sig mer hemma på en plats än någon ateist skulle kunna göra, eftersom att tappa kontakten med Gud leder omedelbart till att förlora sin känsla av anknytning till en plats Han skapat?
Det leder till att man känner att ens rötter och identitet krymper; det kan inte finnas någon riktig engelsk, tysk eller rysk ateist. Ur denna muslimskt perspektiv var Lenin inte rysk, Douglas Murray är inte brittisk och Sam Harris är inte amerikan; de verkar vänta i ett övergivet utländskt läger även när de officiellt är hemma.
Däremot, att bli muslim, eller att komma från en islamiskt abrahamitisk plats, och att upprätthålla den traditionella känslan att uppfatta Guds tecken överallt och i deras överflöd, är att omedelbart se landet med förståelse, och därmed att börja låta växa rötter och att smycka jorden och engagera sig i den.
Sådan, i grova drag, är den islamiska teorin om Abrahams mobilitet: till skillnad från Israels vandringar i exil, som väntar på den messianska interventionen som kommer att ta folket till ett hem som är större än alla hem, reser muslimer från ett hem till ett likvärdigt annat hem, och muslimerna vårdar inte en återgång till 'städernas moder', förutom som besökare. De migrerar abrahamiskt; för dem är varje land ett utlovat land.”
We are convinced Islam is the answer and the way - and there is no god except Allah (God), the Lord of the universe - no reality, but the reality of the Real (Allah), and Mohammad is certainly His Messenger (may His blessings & peace be upon him).
- Islam - The Way of the Prophets
- Islam the Natural, Easy Religion
- The Sum Of Islam
Footnotes