Ed. OmarKN
-
Enligt hinduismen[0] indelas var och en av mänsklighetens cykler, varje manvantara, i fyra tidsåldrar, som betecknar faser i en gradvis skeende förmörkning av den ursprungliga andligheten. Det är de perioder som den västerländska antikens traditioner kallade guld-, silver-, koppar- och järnåldrarna. Vi är nu i den fjärde tidsåldern, den "mörka" (kali-yuga), och det sägs att vi har varit där i mer än sex tusen år, vilket leder oss betydligt längre tillbaka än alla de av oss kända epokerna av den "klassiska" antiken. Under den tiden har de sanningar som förr var tillgängliga för alla människor blivit mer och mer fördolda och svåruppnåeliga. De som har tillgång till dem blir färre och färre; och även om den förhistoriska visdom som icke är av mänskligt ursprung aldrig kan gå förlorad, omger den sig med mer och mer ogenomträngliga slöjor, under vilka det har blivit ytterst svart att upptäcka den. Det är därför som det överallt, på olika symbolspråk, talas om något som gått förlorat - åtminstone skenbart och i förhållande till den yttre världen - och som måste återfinnas av dem som strävar efter den sanna kunskapen. Men det sägs också att det som sålunda är fördolt skall bli synligt igen i slutet av denna cykel och att detta slut, i kraft av den kontinuitet som sammanbinder alla ting inbördes, samtidigt skall bli början till en ny cykel.
Men, kan man fråga sig, varför måste den cykliska utvecklingen på detta sätt ske i nedåtgående riktning, från det högre till det lägre, vilket ju utgör själva negationen av idén om "framsteget", så som nutidens människor uppfattar detta? Jo, det beror på att varje manifestation [dvs. varje utflöde av en högre verklighet, en princip - [1] under sin utveckling nödvändigtvis avlägsnar sig mer och mer från den princip som den manifesterar. Eftersom manifestationen börjar i den högsta punkten, kan den inte undgå att sträva nedåt, och i likhet med ett materiellt föremål strävar den i denna riktning med ståndigt växande hastighet, ända tills den kommer till en stopp-punkt. Detta fallande skulle kunna betecknas som en progressiv materialisering, ty det första uttryck som den Högsta Principen tar sig är av rent andlig art. Märk väl: det är Principens uttryck och icke Principen själv man kan kalla "andlig", ty den senare är bortom alla motsatser och kan alltså ej kännetecknas med någon av de termer som anger sådana. Ord som "ande" och "materie", vilka här för bekvämlighetens skull övertas från de västerländska språken, har för övrigt i vara öron knappast mer än symboliskt värde. De är i varje fall olämpliga som beteckning för det det här är fråga om, såvida de inte befrias från de speciella tydningar som den moderna filosofin ger dem: "spiritualism" och "materialism" är enligt vår mening blott två varandra kompletterande och betingande former, som båda är lika ointressanta för den som vill höja sig över dessa tillfälliga ståndpunkter.
Även om det som nyss har sagts om manifestationens utveckling är riktigt i stort sett, är det emellertid alltför förenklat och schematiskt, då det kan uppfattas så som om denna utveckling skedde i rät linje, i en enda riktning och utan några som helst svängningar: verkligheten är betydligt mera komplicerad. Man måste i själva verket i allting se två motsatta tendenser, den ena nedåtgående och den andra uppåtstigande, eller on man vill använda en annan bild: den ena centrifugal och den andre centripedal. Och allteftersom den ena eller den andra av dessa tendenser är förhärskande, aktualiseras den ena eller den andra av två varandra kompletterande faser i manifestationen, nämligen respektive ett avlägsnande från och ett återvändande till Principen. Dessa båda manifestationsfaser liknas ofta vid hjärtats rörelser eller vid ut- och inandningen. Även om de vanligen sägs följa varandra, maste man förstå att de båda tendenser som de motsvarar alltid verkar samtidigt, om också i växlande proportioner. Det händer stundom, i vissa kritiska ögonblick, då den nedåtgående tendensen tycks vara nära att slutgiltigt få överhanden i världens gång, att en verksamhet träder i kraft som stärker den motsatta tendensen och sålunda återställer en viss, öm också relativ, jämvikt - givetvis i den mån som de för ögonblicket härskande villkoren tillåter detta. På så sätt åstadkommer denna verksamhet en partiell återhämtning, genom vilken den fallande rörelsen för ögonblicket tycks vara hejdad eller neutraliserad.[2]
Det är lätt att förstå att dessa traditionella grundtankar[3], som vi här måste begränsa oss till att blott summariskt antyda, i hög grad skiljer sig från - och i vidd och djup vidå överträffar - de försök till "historiefilosofi" som nutidens människor ägnar sig åt. Men vi har just nu inte för avsikt att i är undersökning gå tillbaka till den nuvarande cykelns begynnelsestadier och inte ens till börian av kali-yuga; vi tänker - åtminstone på ett direkt sätt - ta i sikte bara ett mycket mer begränsat område, nämligen de sista fasema av just kali-yuga. Det är nämligen så, att man inom var och en av de stora perioder vi talat om kan urskilja olika sekundära faser, som bildar periodens underavdelningar; och eftersom det är en allmän regel att varje del av en helhet på något sätt är analog med helheten, återger dessa underavdelningar - så att säga i mindre skala - den allmänna gången inom den stora cykel de ingår i. Den sista underavdelningen inom den nuvarande mänsklighetens sista stora cykel, alltså inom kali-yuga, är den s.k. "nya tiden".[4]
* * *
En del av fröna till den nutida världen måste sökas i den "klassiska" antiken. Nya tiden har alltså inte fel, när den åberopar sig på den grekisk-latinska civilisationen och pastår sig vara dess fortsättare. Det måste emellertid sägas att det endast kan vara fråga om en avlägsen och något avvikande fortsättning, ty det finns trots allt i denna forntid på det intellektuella och andliga området många saker som inte har motsvarigheter hos de moderna. Det rör sig i varje fall här om två rätt olika grader av det progressiva fördunklande som den sanna kunskapen med tiden genomgått. Om den antika kulturens förfall hade fått fortgå gradvis och kontinuerligt, skulle det för resten ha kunnat leda fram till ett tillstånd som mer eller mindre hade liknat det vi ser omkring oss i dag. Men i verkligheten blev det inte så: det uppstod i Västerlandet en annan kritisk tidsålder, som samtidigt var en av de återhämtningsepoker vi ovan har antytt.
Det är den tid, då kristendomen började utbredas, och den sammanfaller å ena sidan med det judiska folkets förskingring och å den andra med den sista fasen av den grekisk-latinska kulturen. Man har rätt ofta framhållit vissa drag som är gemensamma för antikens förfall och vår egen tid, och utan att vilja dra parallellen för långt måste man erkänna att det faktiskt finns vissa ganska slående likheter. Den enbart "profana" filosofin hade vunnit terräng: den intellektuella nedgången framgår tydligt båda av skepticismens uppkomst och av den framgång som stoikernas och epikuréernas "moralism" hade. På samma gång hade de gamla sakrala lärorna, som knappast nagon längre förstod, på grund av just denna oförståelse urartat till "hedendom" i detta ords verkliga betydelse, dvs. de hade blivit till enbart "övertro": företeelser som, sedan de har förlorat sin djupa mening, överlever sig själva i manifestationer av enbart yttre natur. Det uppstod försök att reagera mot detta förfall: hellenismen själv försökte återfå liv med hjälp av element lånade från de orientaliska läror som den kom i beröring med. Men det var inte längre tillräckligt: den grekisk-latinska kulturen skulle upphöra, och återställandet skulle komma från annat håll och utföras under andra former. Det var kristendomen som fick till stånd denna omvandling, och låt oss i förbigående påpeka att den jämförelse som i vissa avseenden kan göras mellan ifrågavarande tid och vår egen kanske är ett av de element som framkallat våra dagars kaotiska "messianism". Efter barbar-invasionernas förvirrade tid [ca. 400-talet], som var nödvändig för att göra slut på det gamla tillståndet, blev en normal ordning återställd för några århundraden framåt. Det var "medeltiden", denna epok som är så misskänd av de moderna, därför att de är ur stånd att fatta dess intellektualitet. I själva verket, finner de den säkert mycket mera främmande och avlägsen än den "klassiska" antiken.
Enligt vår mening sträcker sig den verkliga medeltiden från och med Karl den Stores regering till början av 1300-talet.
Under detta århundrade vidtar ett nytt förfall, som etappvis ökar ända till våra dagar, och det är alltså det seklet som bildar den verkliga utgångspunkten för nutidens kris. Det är nämligen då som "kristenheten" börjar upplösas, denna kristenhet med vilken medeltidens västerländska kultur väsentligen var ett. Då upphörde också feodalismen, som likaledes i rätt hög grad sammanföll med "kristenheten", och samtidigt därmed började "nationaliteterna" bildas. Man måste alltså låta nya tiden gå nästan två århundraden längra tillbaka än man vanligen gör: renässansen och reformationen är framför allt slutresultat, och de möjliggjordes bara genom det föregående förfallet. De innebar å andra sidan ingalunda en återhämtning utan betecknade tvärtom ett ytterligare och ännu större förfall, därför att de fullbordade brytningen med den traditionella andan. Renässansen gjorde det inom vetenskapen och konsten och reformationen inom själva religionen, det område där man minst kunnat tänka sig en sådan brytning.
Det man kallar "renässansen" - "pånyttfödelsen" - innebar i verkligheten döden för många ting. Man sade sig vilja återgå till den grekisk-romerska kulturen, men man hämtade därifrån bara de mest utåtvända dragen; det var nämligen blott dessa som antiken kunde klart uttrycka i sina skrivna texter. Återställelsen måste alltså bli ofullständig och också mycket artificiell, eftersom man bara hade tillgång till former som sedan århundraden hade upphört att leva sitt verkliga liv. Vad de traditionella vetenskaperna angår, försvann de - efter ännu några sista livsyttringar - lika fullständigt som de tidigare hade gjort i andra, främmande kulturer, som gått under i olika naturkatastrofer. Och den här gången skulle ingenting komma att ersätta dem, ty hädanefter skulle bara den "profana" filosofin och vetenskapen finnas, den som är negationen av den verkliga intellektualiteten.
Detta vetande har nämligen följande kännetecken: kunskapens begränsning till de lägsta verklighetsområdena, empiriskt och analytiskt studium av fakta som inte är anslutna till någon princip, splittring i en ändlös mängd av meningslösa detaljer, anhopning av ogrundade hypoteser som oupphörligt tillintetgör varandra, och likaså anhopning av fragmentariska synpunkter som inte kan leda till någonting annat än praktiska tillämpningar - de som utgör den moderna civilisationens enda verkliga överlägsenhet.
Det är för övrigt en föga avundsvärd överlägsenhet, eftersom den haft till följd att all annan tankeverksamhet än den som syftar till dessa tillämpningar har förkvävts, varigenom vår civilisation har fått den enbart materiella karaktär som gör den till någonting snarast vidunderligt.
Det finns ett ord som kom till heders under renässansen och som på förhand sammanfattade den moderna civilisationens hela program, och det är "humanism", "kunskap om det mänskliga". Det gällde i själva verket att nedskära allting till enbart mänskliga proportioner, att bortse från varje princip av högre ordning och att - symboliskt talat - vända sig bort från himlen under förevändning att man ville erövra jorden.
Grekerna, vilkas föredöme man gjorde anspråk på att följa, hade aldrig gått så långt i denna riktning, ej ens under sitt största intellektuella förfall. Nyttighetssynpunkterna hade åtminstone aldrig hos dem kommit i främsta rummet, såsom fallet snart skulle bli hos nya tidens människor. "Humanismen", det var redan den första formen av våra dagars "sekularisering", och genom att vilja återföra allting till människans mått - människan fattad som ett mål i sig själv - har man så småningom sjunkit ned till den nivå, där dennas lägsta möjligheter förverkligas. Slutet har blivit att man knappast eftersträvar något annat än tillfredsställande av de materiella behoven, och det är för övrigt en helt illusorisk strävan, eftersom den alltid framkallar flera konstgiorda behov än den kan tillfredsställa.
* * *
Kommer nu dagens värld att glida ned till den lägsta punkten av denna ödesdigra sluttning, eller blir det ännu en gång så som under den grekisk-latinska världens förfall, att en återställelse sker, innan åvgrundens botten är nådd? Det tycks som om det knappast längre vore möjligt att stanna på halva vägen och som om vi verkligen - i överensstämmelse med vad de traditionella lärorna antyder - befunne oss i slutfasen av kali-yuga, i den mörkaste delen av denna "mörka tidsålder", det upplösningstillstånd som man kan rädda sig ur bara genom en katastrof. Ty i ett sådant läge räcker det inte att helt enkelt räta till det bestående: det blir nödvändigt med en total förnyelse. Oordning och förvirring härskar på alla områden; dessa makter har växt till den grad att de vida överträffar allt vad man hittills sett i den vägen, och sedan de vällt utanför Västerlandets gränser, hotar de nu att översvämma hela världen. Den som skriver detta vet mycket väl att deras triumf aldrig kan vara annat än skenbar och övergående, men så stor som denna triumf nu ändå faktiskt är, tycks den tyda på den allvarligaste av alla kriser som mänskligheten har genomgått under sin nuvarande utvecklingscykel. Har vi inte i själva verket kommit fram till den fruktansvärda tidsålder som finns förutspådd i Indiens heliga skrifter[5], "då kasterna är hopblandade och inte ens familjen längre finns till"?[6] Man behöver bara se sig omkring för att bli övertygad om att det just är detta tillstånd som världen nu befinner sig i och för att överallt konstatera det djupa förfall som Evangeliet kallar "förödelsens styggelse" (Matt. 24:15). Man får inte dölja situationens allvar för sig själv; man måste se den som den är, utan "optimism" men också utan "pessimism", då - som ovan sagts - denna världs slut också kommer att bli början till en ny värld.
En fråga inställer sig nu: vilket existensberättigande har en sådan period som den vi lever i? Ty hur onormala de nu varande villkoren än är sedda i sig själva, måste de ändå ingå i tingens allmänna ordning, den som enligt en östasiatisk formulering utgör summan av alla oordningar. Hur pinsam och förvirrad denna vår tidålder än är måste med andra ord också den ha sin givna plats i mänsklighetens totala utveckling. Själva det faktum att vår tid har blivit förutspådd i de traditionella lärorna är för övrigt en tillräcklig anvisning om detta. Det som ovan har sagts on den allmänna gången av en cyklisk utveckling hän mot progressiv materialisering ger omedelbart förklaringen till ett sådant sakläge, och det visar också tydligt att det som är onormåt och förvirrat från en viss ståndpunkt sett ändå är följden av en lag som hänför sig till en högre och universellare ståndpunkt. Låt oss tillägga att övergången från en utvecklingscykel till en annan, liksom varje annan tillståndsförändring, blott kan försiggå i det fördolda. Detta är ännu en viktig lag, som är användbar på många olika områden, men just därför skulle det föra för långt att gå närmare in på den.[7]
Därmed är emellertid inte allting sagt. Nutiden måste nödvändigtvis innebära att vissa av de möjligheter förverkligas som från början ligger inneslutna i den nuvarande cykelns potentialitet: hur lågt belägna dessa möjligheter än är i helhetens hierarki, måste de ändå -likaväl som de andra - vara bestämda att bli verklighet, och på ett sätt som motsvarar karaktären av det område de tillhör. Det som traditionen i detta avseende säger om cykelns sista fas är att den utnyttjar allt vad föregående faser ringaktat eller förnekat; och häri känner vi i själva verket igen vår tids civilisation: den lever så att säga bara av det som föregående civilisationer har ratat. För att inse detta behöver man bara tänka på hur företrädarna för de traditionella kulturer som ännu lever kvar i Orienten [8] - det här skrevs ca. 1927!] ser på de västerländska vetenskaperna och deras tillämpningar inom industrin. I deras ögon ar dessa forskningar, som uteslutande inriktas på det praktiska livet - i den snävaste betydelsen av ordet "praktisk" - ett fåfängligt vetande. För att de i cykeln inneslutna möjligheterna skulle uttömmas var det emellertid nödvändigt att också detta lägre vetande en gång "förverkligades", men det kunde bara ske på ett stadium, då den verkliga intellektualiteten hade försvunnit, dvs. i den ända av utvecklingen som var motsatt ursprungsskedenas andlighet. Och det kunde bara utföras av människor som var så nedsjunkna i materien att de inte kunde tänka sig någonting bortom den. Dessa människor blir slavar under materien, i samma mån som de vill underkasta sig den, något som leder till ett ständigt ökande, oreglerat och mållöst jäkt och till splittring i den rena mångfalden - tills det mynnar ut i den slutliga upplösningen.
Detta är i stora drag den verkliga förklaringen till världens nuvarande tillstånd. Men låt oss tydligt säga ifrån att denna förklaring ingalunda får tas som ett rättfärdigande. En olycka som inte går att undvika är icke desto mindre en olycka, och även om något gott kommer att framgå ur det onda, mister detta senare därför inte sin egen karaktär (termerna "gott" och "ont" använder vi bara för att bättre göra oss förstådda och utan någon specifikt "moralisk" avsikt). De partiella jämviktsrubbningarna måste finnas, då de är nödvändiga element i den totala ordningen; men trots detta är en kaotisk tidsålder i sig själv något av en missbildning, som visserligen uppkommit till följd av vissa naturlagar men som icke desto mindre är en avvikelse och ett slags misstag. Man kan också jämföra en sådan tidsålder med en naturkatastrof, ty även om den är ett resulat av tingens normala förlopp, är den ändå i sig själv en omstörtning och en oregelbundenhet.
Den nutida civilisationen har nödvändigtvis liksom allt annat sitt existensberättigande, och om den är den avslutande fasen i en cykel, kan man säga att den är vad den bör vara, att den kommer i sin tid och på sin plats; men den måste ändå bedömas efter det ofta missförstådda ordet: "Förföljelser måste ju komma, men ve den människa genom vilken förförelsen kommer!" (Matt. 18:7).
Related texts
Förklaringar av tradition
