Vårt nuvarande tillstånd,
identitet, terror och Jihads lag

"The State We Are In, Identity, Terror and the Law of Jihad"
Red. Aftab Ahmad Malik Amal Press 2006
Recension av OmarKN

Äntligen finns det en både angelägen och väl underbyggd muslimsk kommentar till terrordåden i London i juli 2005 och till terrorism eller självmordsbombning i islams namn i allmänhet. I essäantologin "The State We Are In" har Aftab Ahmad Malik sammanställt sju essäer – varav en är en fatwa (rättsligt utlåtande) – skrivna av muslimska teologer och engagerade författare vilka ur olika synvinklar analyserar "muslimsk" extremism och sätter den i relation till islamiska begrepp som jihād och kufr.

Många frågar sig hur unga män, vilka inte sällan växt upp i Väst, kan begå så avskyvärda handlingar som de i London sommaren 2005? Vilka är mekanismerna bakom denna radikalisering som i extrema fall får individer att vilja "dö för att kunna döda oss alla"?

Och vilken är islams traditionella ståndpunkt i frågan? Är det verkligen möjligt att tolka de islamiska heliga skrifterna så att de rättfärdigar självmordsattentat och attacker på civila? Går det att tolka Koranen och sunnan hur som helst? De muslimska författarna visar att det är bättre att lämna tolkningen av Koranverser till specialisterna, eller åtminstone till dem som behärskar det arabiska språket och känner till de viktigaste kommentarerna.


Yahya Birt om det muslimska medborgarskapet efter den 7 juli 2005. Hur ta itu med extremismen och samtidigt bevara de personliga fri- och rättigheterna?

I den inledande essän understryker Yahya Birt hur viktigt det är att återupprätta den höga etiska standarden inom jihād-traditionen, som – även om den värnar om rätten till självförsvar – fördömer terrorism och mord på oskyldiga. De svek och lögner som många muslimer drabbats av i och med invasionen i Irak har knappast gjort detta mindre viktigt.


I avsnittet "Knowledge versus Ignorance" skriver redaktören Aftab Ahmad Malik att liksom det är ett välkänt faktum "att många icke-muslimer är okunniga om islam, så lider även en del muslimer av brist på kunskap om deras egen tradition." Med verser ur Koranen och uttalanden från profeten Muhammad visar han att barmhärtighet och medlidande är centrala värden inom islam.

Han hävdar att även om jihād är ett väsentligt begrepp i islam, så har det missförståtts och missbrukats av båda muslimska extremister och av många icke-muslimer. Mediernas oupphörliga spridning av felaktiga tolkningar av jihād under de senaste 30 åren har säkerligen också påverkat en del muslimer, som utan någon djupare insikt i islams kunskapstraditioner och i brist på bättre vetande blivit ett lätt byte för vantolkningar.

Aftab Ahmad Malik beskriver hur oroliga muslimer har varit för de politiska och sociala konsekvenserna av en motreaktion efter 9/11 och efter terrordåden i Madrid och i London. Han menar att det är en viktig uppgift för de olika samfundens ledare att rikta muslimernas vrede, deras konspirationstankar och förnekelse, i konstruktiv riktning.

Han visar att muslimernas vrede har en verklig grund, men att de egentligen inte "hatar vår (USA:s) frihet" som Bush eller andra uttryckt det, utan USA:s jäviga utrikespolitik. Muslimer förödmjukas, deras blod spills för en billig peng och islam är under belägring. Den rättmättiga vreden över detta riskerar emellertid att bli urskillningslös och slå över i en form av tribalismisk islam, där man utan åtskillnad "hatar väst" ungefär på samma sätt som viss tribalismisk västchauvinism "hatar islam". Så kan det till exempel hända idag att "tålamodets dygd” uppfattas som synd och framstår som malplacerad i en tid som istället kräver omedelbar handling, men Malik gör det tydligt att extremism och ytterligheter inte är del av den islamiska traditionen, där de viktigaste buden tvärtom är barmhärtighet och medlidande. Dessutom måste vi "vara rättvisans stöd och försvarare, även om det går mot oss själva, så som Koranen anbefaller oss, oavsett i vilket land vi lever."

Beträffande senare försök av Väst att förändra islams väsen identifierar Aftab Ahmad Malik tre olika reaktioner på Västs dominans av muslimer:

a.) Marxism och modernistiska ”islamistiska” ideologier, där "radikal, extremistisk islam blev en del av den moderna tredje världens anti-USA rörelse."
b.) Förvirringen som förknippas med reformistiska rörelser
c.) Den islamiska traditionen, vars främsta kännetecken är barmhärtighet, medlidande, fred och skönhet.

När det gäller förnyelseprocessen inom islam (tajdīd) menar Aftab Ahmad Malik att den är nödvändig för att återupprätta "de väsentliga och traditionella islamiska värden om barmhärtighet, medlidande, frid och skönhet, som hedrar det mänskliga livets okränkbarhet". Det är sådana värden som "har sopats undan i en politisk laddad muslimsk värld." Och han betonar att dessa väsentliga åtaganden finns tydligt uppställda i Koranen och har vidareutvecklats i den profetiska traditionen, det vill säga sunna.


Att en förnyelseprocess behövs är inget nytt, och muslimska teologer erinrade redan för flera sekler sedan om vad en sådan förnyelse innebär: den måste återuppliva människornas hjärtan för den islamiska traditionens sanningar, och "den måste främja rättvisan, vidmakthålla opartiskhet och förhindra blodspillan." Att sprida kunskap är därför det första nödvändiga steget för att fylla det muslimska samfundet med vitalitet och dynamik, och här spelar de muslimska lärda en ledande roll. Det behövs ett omfattande utbildnings- och träningsprogram inom alla områden i det muslimska samfundet. Också kvinnorna spelar en väsentlig roll i denna förnyelse, de kan inte längre lämnas därhän, glömmas bort och ignoreras.

Vidare skriver Malik att "det muslimska samfundet behöver även ett ledarskap som är fast förankrat i traditionellt lärande och stärkt av en moralisk och etisk grundsyn. Genom en sorts närsynthet har den intellektuella diskursen länge saknat en konsekvent vision. Därför finns det idag en växande grupp unga muslimer i Storbritannien (och i Väst överlag) som tror att vilka medel som helst är tillåtna för att uppnå deras politiska mål. Detta är dock en stor avvikelse från den normala, traditionella islam, som värdesätter klokhet och mod istället för fanatism, och som uppmanar till måttlighet och rättvisa istället för till hat. Fanatism och hat är just sådana företeelser som är mycket skadliga för själen, och islams traditionella andliga roll har alltid varit att rena hjärtat från dessa sjukdomar. I vår värld av idag har dessa själsliga sjukdomar däremot varit avgörande för att uppmuntra en muslimsk subkultur som ser de pågående världshändelserna bakom en lins av konspirationsteorier, teologisk neuros och religiös analfabetism. Detta är förvisso en farlig cocktail, om det någonsin fanns en farligare sådan."


Yusuf Hansons säger i sin artikel att en del muslimer "vill ha mod och rättvisa, men inte återhållsamhet och försiktighet", fastän det är samtliga dessa fyra fundamentala mänskliga dygder som karakteriserar profeten Muhammad. Han förklarar också varför ”offertänkandet” egentligen inte är en ursprunglig islamisk hållning, för när man undersöker de tidiga muslimernas liv i d, slås man just av med vilken uthållighet de utstod de tretton åren av förtryck under de hedniska Meckanerna. De befann sig i ett tillstånd av "allvarlig självrenande utveckling som parades med ett etiskt förhållningssätt av icke-våld, klok försiktighet och ödmjukhet”, utan att de föll offer för förbittring och hat. Det var först när de hedniska Meckanerna försökte döda själva profeten som muslimerna fick lov att emigrera, och först när de blev angripna fick de rätt att försvara sig militärt.


Beträffande jihād i krig så får den inte överskida de fastlagda gränserna, oavsett vilken fiende det handlar om. Profeten Muhammad och hans följeslagare definierade villkoren och gränserna för jihād, vilka finns återgivna även i bokens fjärde kapitel: ”Indiscriminate Killing In Light of Islamic Sacred Texts” av Suheil Laher. Ibn Abbās, en av de första följeslagare till profeten definierade villkoren för jihād i krig på följande sätt: "att inte döda kvinnor, barn eller de gamla, eller den som hälsar dig med fredshälsningen, eller den som avstår från att skada dig." Sedan måste man komma ihåg att de Koranverser som talar om att kämpa mot hedningarna (mushrikūn) inte gäller vare sig judar eller kristna, för de hör till "Bokens folk".



När det gäller begreppet jihād, så har det missförståtts på två sätt av två grupper, å ena sidan självutnämnda "Mellanöster- eller islamexperter" och å andra sidan av en del muslimska "auktoriteter". De första har försökt tolka jihād enbart som en förandligad version av "att sträva på Guds väg", medan de bortsåg från problematiken och historien kring det militära jihād. De andra har presenterat en bokstavlig och ytlig tolkning av Koranens verser om jihād och "stridandet" (qitāl) i syfte att reducera hela islam till det militära jihād. Men båda synsätten är felaktiga, något som författaren David Dakake visar i sin artikel, där han bland annat analyserar de Koranverser som handlar om jihād.

Dakake ger också en historisk analys av de tidigaste förekomsterna av jihād och hur mujāhidūn, d v s. jihādkrigarna, förhöll sig till islams profet, hans följeslagare och de rättfärdiga kaliferna; för muslimerna utgjorde nämligen deras handlingar ett normerande exempel på hur Koranen skulle tolkas. På så sätt lyckas författaren D. Dakake undvika en del muslimska apologeters förflyktigande av jihād, samt traditionens förvrängning genom ytterlighetstolkningar.

Som första exempel analyserar han den ofta anförda Koranversen: "Ta inte de kristna och judarna till vänner." Han menar med rätta att en verklig förståelse av källtexterna, särskilt Koranen, inte är möjlig, om man inte i sin tolkning tar hänsyn till "asbāb al-nuzūl", dvs. de tillfällen när de koraniska verserna uppenbarades. Gör man inte det blir tolkningen oundvikligen felaktig och misslyckad. Felaktiga eller bristfälliga översättningar är ett annat problem som inte får underskattas och svårigheterna härvidlag är stora. Det handlar å ena sidan om betydelseskillnader hos arabiska ord som inte finns i de europeiska språken, och å andra sidan om underförstådda betydelser ("konnotationer") i de europeiska orden som inte finns i den koraniska grundtexten.

En sådan svårighet är t.ex. ordet awliyā i sura5, vers 51. Ibland tolkas detta som att muslimerna inte får ta sig icke-muslimer till vänner och man hänvisar till Sura 3:28, 4:144, 5:51 osv. Men det som här översätts med "vänner" har i originalskriften wali eller pluralformen awliyā, och med det menas en relation, som förpliktigar att försvara den andre mot allt och alla och att skydda honom, även med det egna livet som insats. Men det betyder inte att en helt vanlig vänskap mellan muslimer och icke-muslimer skulle vara förbjuden. Om man bara läser översättningen kan man emellertid lätt få det intrycket.

Dakake förklarar att vid en tid när det lilla muslimska samfundet i Medina hotades av de mycket mäktigare hedniska styrkorna i Mecka, "ville några muslimer ingå individuella allianser med andra icke-muslimska stammar i regionen." Men det skulle ha underminerat den muslimska enigheten, brutit deras moral och beslutsamhet. Av det följer att versen 5:51 – som den uppenbarades i sin historiska kontext – syftar till att försvara det muslimska samfundet genom att förbjuda det att vända sig till kristna eller judar som "beskyddare" eller "väktare" i ordets strikt militära bemärkelse. Det har ingenting att göra med att undvika vänskap eller vänlighet, för Koranen uppmuntrar vänlighet och rättfärdighet folk emellan, vilket t ex framgår klart av sura 60, vers 8:
"Gud förbjuder er inte att visa godhet mot dem som inte bekämpar er och på grund av [er] tro och inte driver ut er ur era hem, och bemöta dem med rättvisa och opartiskhet, Gud älskar de opartiska."

Rättvisa och opartiskhet gäller alltså för ”alla nationer och religioner" (ty enligt Tabari är versen inte upphävd på något sätt). Den visar även på "den väsentliga skillnaden mellan stridande och icke-stridande i muslimsk krigföring." Slutsatsen är att "islam inte motsätter sig vänskap och vänlighet mellan folk, som inte är i krig med varandra, och även i krig måste en tydlig skillnad göras mellan 'de som strider' och 'de som inte strider.' "

En annan fråga som Dakake uppehåller sig vid är huruvida Koranen ger uttryck för en inneboende ”krigiskhet” mellan muslimer å ena sidan och judar eller kristna å den andra. Författaren besvarar först frågan utifrån själva Koranen och prövar sedan tillämpningen i den historiska kontexten, dvs. hur muslimerna traditionellt agerade i jihād. Koranversen 73 av sura 9 visar att det finns två typer av jihād, den mot kāfir (förnekarna av sanningen) och den mot hycklarna. Ordet kāfir (vantrogna) har även det sina betydelseskillnader. Ursprungligen betyder kāfir, "den som täcker över (sanningen)", så kufr eller ”att täcka över” syftar inte nödvändigtvis på brist på tro (som i ateism), men på en "brist på korrekt tänkande i en eller fler aspekter av tron."

När han sedan analyserar hur Koranen definierar kāfir (förnekarna av sanningen), visar det sig tydligt i vers 98:1 att "otro" eller att "täcka över tron" inte är en egenskap som automatisk tillhör alla judar eller alla kristna. Istället står det uttryckligen att "otro" är en egenskap hos några av judarna och de kristna (arabiska: "min"). I andra verser begränsas kufr ännu mer när det gäller Bokens folk. Följaktligen finns det i Koranen inget allmängiltigt fördömande av alla icke-muslimer och föreskriften att kämpa mot kāfirūn (de icke-troende) "med svärdet" avser därför inte alla judar och kristna.

I fråga om jihād ska man komma ihåg att det första jihād inte var militärt och inte hade med våld att göra. Bevisen för detta är många. Den första gången som jihād nämns i Koranen är antagligen vers 25:52, där det talas om "att sträva eller kämpa mot förnekarna, oförtröttligt mot dem med 'DET'." De mest berömda korankommentatorerna Ibn Kathir och Tabari skriver att ”det” här syftar på Koranen, så "den första uppmaningen till jihād innebar ett sorts predikande av Koranen till Meckanerna, eller också innebar det att söka sin tillflykt i det gudomliga Ordet (det) för att undgå de förföljelser som muslimerna fick uppleva i Mecka, den var till sin natur förvisso inte militärt." När man hör eller läser något om jihād från Koranen eller i en översättning av den, måste man ta reda på vilken jihād som menas och vilken handling det avser.

Det finns en utbredd vanföreställning att islam spreds med svärdet. Även den moderna vetenskapen motbevisar denna felaktiga uppfattning. Exempelvis undersökte R. Bulliet i "The Patriarcs of Nishapur" konverteringen till islam på den persiska högplatån. Genom demografiska studier kunde han visa att så länge som 300 år efter den muslimska erövringen av Iran var majoriteten av befolkningen i regionen fortfarande zoroastrier, vilket direkt motsäger föreställningen om påtvingade konverteringar. Flera andra studier pekar på samma sak.

Det är viktigt att komma ihåg att det är fritt att välja religion såväl i freds- som i krigstider. Ibn Kathirs kommentar (från 700-talet) till vers 2:256 är entydig på denna punkt: "Islam tvingar ingen att gå in i den. Snarare, den som Gud vägleder till islam och som får sitt bröst vidgat och sin syn upplyst, han är den som går in i den med klara bevis."

I sin utmäkta essä "The Myth of Militant Islam" visar Dakake också på en annan bortglömd aspekt av muslimsk jihād: att en av de mest väsentliga och klart uttryckta poängerna med den tidigaste militära jihād var att värna om den rätt som Bokens folk har att utöva sin religion. Det betyder att muslimerna aktivt ska freda och försvara deras tempel och kyrkor. (se Sura 22:39-40). Uppmaningen till jihād syftade således inte till att bekriga andra trosuppfattningar än islam; en av dess centrala aspekter var snarare att bevara de monoteistiska religionernas platser för dyrkan (tempel, kyrkor etc) och skydda dem mot angrepp.

I sin undersökning av de tidiga fallen av militär jihād visar Dakake att de muslimska styrkorna handlade i enlighet med de av Koranen och Sunnan fastlagda riktlinjerna.Det finns flera bevarade dokument från fördrag och överenskommelser med de besegrade folken, vilka nedskrevs först av profeten själv och senare av hans befälhavare på de olika fronterna i den tidiga islamiska erövringen. I dessa dokument garanterar muslimerna befolkningen i de erövrade områdena "deras liv, deras egendom, stadsmurar, kyrkor, hem och fästningar." Bland Bokens folk bekämpades bara de som vägrade att underkasta sig den islamiska politiska auktoriteten, dvs. de som vägrade att betala skatt (jizya), (och muslimerna var själva tvungna att betala skatt). Muslimerna applicerade inget trostest på de folk som hamnade under deras styre; för de tidigaste mujāhidūn, profeten själv, hans följeslagare och omedelbare efterträdare hörde alla medlemmar av Bokens folk till den allmänna kategorin anhängare av ”tron".

Därför är det en villfarelse att tolka jihād som extremisterna eller jihādisterna gör det, som om det var en uppmaning att "döda alla amerikaner och deras allierade – civila såväl som militärer." Den vers (9:5) som de brukar åberopa har ingenting att göra med att kämpa mot judarna och de kristna, vilka i Koranen aldrig omnämns som mushrikūn (månggudadyrkare). I sin traditionella kontext betyder versen att man ska ”kämpa mot de hedniska araberna (som vände sig militärt mot den muslimska staten) efter muslimernas erövring av Mecka". Och vad gäller vers 2:193 så är den inte på något sätt en inbjudan att bryta mot de instiftade, etablerade islamiska lagarna för krigföring.

En annan viktig princip i den islamiska krigsföringen är att brutala handlingar mot muslimer inte är en ursäkt för att svara på samma sätt.

Sammanfattningsvis står det klart att föreställningen om en krigisk, militant islam inte har något stöd vare sig i Koranen och dess kommentarer, hadith-traditionerna, eller i det tidiga islams historia. Vid ett gediget, ansvarsfull studium av källmaterialet framgår det tvärtom att det tidiga islamiska samfundet karakteriserades av besinning och återhållsamhet.



En utmärkt och kunnig text om de etablerade islamiska lagarna för krigföring (jihād) finns i slutet av boken i form av en juridisk fatwa av Shaykh Muhammad Afifi al-Akiti.

Shaykh Muhammad Afifi al-Akiti, som följer den shāfi'ītiska rättsskolan, författade sommaren 2005 en fatwa (juridisk kungörelse) om frågan att angripa civilister och civila mål genom
själmordsattentat. Denna fatwa är ett svar till en pseudofatwa som stödjer själmordbombningar av civila och som utfärdades av gruppen "al-Muhajiroun" i Storbritannien. Alla shafi'itiska och andra Sunni-lärda som är experter på Shāri`a-lagen avvisar där med bestämdhet denna uppfattning, som de betraktar som en avvikelse från den islamiska lagen och en vilseledande innovation.

I fatwan som har titeln "Ett försvar för brottsoffren genom att fördöma
det hänsynslösa dödandet av civila" behandlas den felaktiga uppfattningen om själmordsbombningar eller så kallade martyruppdrag utifrån tre legala punkter (fusūl):

(1) målet (maqtūl) som utan tvivel är civilpersoner;
(2) den ansvarige som utför dödandet (āmir al-qitāl)
(3) det sätt på vilket dödandet har utförts (maqtūl bih).

Det är verkligen bedrövligt att det trots det sofistikerade och i detalj utarbetade regelverk (islams lagar och föreskrifter) där våra förpliktelser finns angivna, att det trots de stränga lagarna beträffande krigföring och tvärt emot den ridderliga disciplin som våra soldater förväntas följa – (en lagsamling som har blivit noggrant genomarbetad och kodifierad av vår Ummas - det Muslimska samfundets - ortodoxa jurister sedan den första generation av Muslimer - Salaf,) att det trots allt detta idag finns de som inte skäms att avvika från dessa heliga konventioner till förmån för uppfattningar som omhuldas av personer som inte ens är utbildade i den Heliga Lagen och än mindre duger som qādī eller faqīh – den rättfärdiga arvtagaren och källan från vilken de skulle få praktisk vägledning från början.

OmarKN