|
Shaykh Muhammad Afifi al-Akiti, som följer den shāfi'ītiska rättsskolan författade inom några dagar sommaren 2005 en fatwa (juridisk kungörelse) om frågan att angripa civilister och civila mål med själmordsbombningar. Denna fatwa är en respons till en pseudo-fatwa som stödjer själmordbombningar av civila och är utgiven av gruppen "al-Muhājirūn" i Storbritannien, under titeln "Aqd ul Amaan: The Convenant of Security".[fn*] Alla shafi'itiska och andra Sunni lärda som är experter i Shāriʿa-lagen avvisar uppfattningen i artikeln med bestämdhet, och de betraktar den som en avvikelse från den Islamiska Lagen och en vilseledande innovation (bid'a dalala).
Kära Muslimska läsare, as-Salāmu ʿalaykum wa-rahmatuLlāh: Läs denna lysande fatwa av Shaykh Muhammad Afifi al-Akiti noga och lär dig från det. Dela ut det, publicera det och undervisa andra i det. Kanske kommer vi att räknas bland dem som gör något för att återställa det som är orätt, inte bara i våra hjärtan som vi alltid gör, men även med våra tungor, på samma sätt som våra inspirerade läromästare och sanningens predikanter gjorde.
I sin fatwa "Försvar av brottsoffren genom att fördöma de hänsynslösa mot dödandet av civila" behandlar Shaykh Muhammad Afifi al-Akiti den felaktiga uppfattningen om själmordsbombningar eller så kallade martyruppdrag från tre legala punkter (fusūl):
(1) målet [maqtūl]: som är utan tvivel civilpersoner;
(2) den ansvarige som utför dödandet [āmir al-qitāl]
(3) det sättet med vilken dödandet har utförts [maqtūl bih].
....
Slutord (Tatimma) ....
Det är verkligen bedrövligt att det trots det sofistikerade och i detalj utarbetade regelverk (Islams lagar och föreskrifter) där våra förpliktelser finns angivna, att det trots de stränga lagarna beträffande krigföring och tvärt emot den ridderliga disciplin som våra soldater förväntas följa – (en lagsamling som har blivit noggrant genomarbetad och kodifierad av vår Ummas - det Muslimska samfundets - ortodoxa jurister sedan den första generation av Muslimer - Salaf,) att det trots allt detta idag finns de som inte skäms att avvika från dessa heliga konventioner till förmån för uppfattningar som omhuldas av personer som inte ens är utbildade i den Heliga Lagen och än mindre duger som qādī eller faqīh – den rättfärdiga arvtagaren och källan från vilken de skulle få praktisk vägledning från början.
Istället litar dem på ingenjörer eller naturvetare och på dem som inte tillhör dess ahl (Lagens folk: de islamiska juristerna), likväl talar dem i (den islamiska) Lagens namn. Med uppkomsten av dessa "reformistiska" predikanter (dāʿīs) har det inträffat ett avsteg från de traditionella idéerna om regler i siyār/ jihād/ qitāl, dvs. krigföringens regler. Förstår dem inte att när dem följer dessa predikanter kommer de att ringakta inskränkningarna och begränsningarna som har värnats om och skyddats av våra gudfruktiga förfäder och att dem håller på att vända ryggen mot Jamāʿa och Ijmāʿ (det muslimska samfundet och de lärdas samstämmighet i Sunni Islam) och att dem inlåter sig i handlingar för vilka det inte finns något accepterat legalt prejudikat inom hela vår historias ortodoxi (renlärighet). Har dem glömt att del av den ursprungliga krigföringens (jihād) maqsad (syfte) var att begränsa själva krigföringen och att den är för Muslimerna inte ett totalt krig, så att kvinnor, barn och oskyldiga åskådare absolut inte får dödas och egendom inte får onödigt förstöras?
För att säga det rakt ut, det finns helt enkelt inget legalt prejudikat i Sunni Islams historia för en taktik (som går ut på att) attackera civila och uppenbart icke-militära mål. Ändå är den hemska verkligheten idag att en minoritet av Sunni Muslimer, antigen i Iraq eller Beslan eller annanstans, har begått sådana handlingar i jihāds namn och i (den muslimska nationens) Ummas ställe. Kanske var det första tillfället att bryta detta långa och beundransvärda prejudikat när Hamas bombade en offentlig buss i Jerusalem 1994 - inte så länge sedan. (Begrunda detta!)
Omedelbart efter detta missöde var det nästan enhälliga svaret av de ortodoxa Shāfiʿī-juristerna från Fjärran Östern och Hadramaut inte bara att förklara den minimala rättsliga positionen av vår Heliga Lag, nämligen att det är ohållbar för någon att begå sådana handlingar, men också att varna Umman (den muslimska nationen) att om man går ned denna väg skulle vi äventyra det optimala måttet av Ihsān (religiös förträfflighet) och på så sätt att vi skulle utsätta oss för risken att förlora det moraliska och religiösa högläget ("the moral high ground").
Dem som fortfarande försvara denna taktik, när dem blind åberopar en suddig usulī (lagens grund) princip att det vore befogad på grund av darūra (nödtvång) medan de bortser från farʿī (de underordnade) legala principer, måste se länge och ansträngt på det de syllar på med och fråga sig: var det absolut nödvändigt och om svaret är ja, varför gjordes det inte före 1994, särskilt under tidigare krig, framför allt under 1948 och 1967 års katastrofer.
Hur skulle en sådan taktik förlåtas /tolereras av en av våra hjältemodiga kämpen som t ex ʿAlī (må Gud hedra honom), som - när han befann sig i Dikens Slag hans ökände motståndare, som bara var några sekunder ifrån att bli dödat av honom, spottade i ʿAlīs ansikte, då/ på en gång lämnade honom i fred. När han senare tillfrågades varför han drog sig tillbaka när Allah tydligen hade givit honom i hans makt? / svarade han: "Jag kämpade för Guds skull, men när han spottade mig i ansiktet, fruktade jag att om jag dödar honom skulle det ske i hämnd och haṭ" Långt från att vara en feg handling, är detta ett kännetecken för Muslimsk ridderlighet (futuwwa): kämpa, men inte i vrede.
Faktiskt är det enda prejudikat för denna taktik i Muslimsk historia den fega terrorism som genomfördes av "Assassinerna" från Nizārī Ismāʿīlīterna. Deras mest berömda offer från ett självmorduppdrag var den visa statsministern och Trons Försvarare, som kunde ha varit vid liv för att ta itu med Korsfararnas fitna (prövning): Nizām al-Mulk, Jamāl al-Shuhadā' (må Allah omfamna honom med Hans Barmhärtighet), lönnmördat torsdagen den 10: e i den heliga månaden Ramādān 485 H, eller 14 oktober, 1092.
I fallet Palestina, sattes ironiskt nog, ett tidigare exempel inte av Muslimerna, men av de tidiga zionistiska terrorgäng som Irgun, som till exempel skändligen sprängde King David Hotel i Jerusalem den 22 juli 1946. Så ställ dig själv som hederlig och gudfruktig troende frågan, vars varje organ kommer att utfrågas (på domedagen): vill du verkligen följa i zionisternas och de heterodoxa Ismāʿīlīters fotspår och deras mönster, istället för vår Älskades ﷺ väg, han som nästan hälften av tiden som hans uppdrag varade (23 år) uthärdade Meckanernas förföljelser, förnedringar och förolämpningar. Är vreden din enda styrka? Om det är så, minns det Profetiska rådet att vreden kommer från Djävelen. Och är nödtvång (darūra) din enda ursäkt för att följa dem in i deras ödlors hålor. Tror du att någon av våra berömda förkämpen (mujāhids) ur vår historia, som ʿAlī, Salāh al-Dīn, och Muhammad al-Fātih (må Allah vara nöjd med dem alla) kommer någonsin att förlåta artikeln som du citerade [fn*] och dessa gräsliga handlingar idag i Baghdad, Jerusalem, Kairo, Bali, Casablanca, Beslan, Madrid, London och New York, (och när dessutom) några (av dessa handlingar) utfördes på dagar, på vilka det är genom vår Lag traditionellt förbjudet att kämpa: Dhū l-Qaʿda och al-Hijja, Muharram och Rajab? Varje människa med fitra (sunt förnuft och själ) förstår att det inte är annat än perversionens sunna.
[fn*: livingislam.org.org/maa/dcmm_e.html ]
Så går det för Banū Adam (Adams folk, dvs. mänskligheten) när ʿaql (intelligensen) överger wahm (fantasin och känslan), och när en av maqāsid (syften) rättfärdigar vilken som helst wasīla (medel), när kraven från furūʿ (Lagens avdelningar) godtyckligt avvisas genom usūls (Lagens grundläggande principer) allmänna bestämmelser och mest tragiskt, som belysas av Iblīs (djävelens) eviga missgrepp, när Gudomlig tawakkul (Gudsförtröstande) ersatts av simpel al-nafs (ego).
Ja, vi är en Umma som - när en del av dess makro-kropp attackeras någonstans - kommer en annan del oundvikligen känna smärtan. Ändå har vår egen historia samtidigt visat, att vi också har varit en vis och resonlig Umma, istället för en reaktiv och impulsiv sådan. Detta är hemligheten med vår framgång, och det är där våra styrkor alltid finns, som det har blivit lovat i den Gudomliga Kallelsen: sabr (uthållig tålamod) och tawakkul (förlitan på Gud). Det är redan allmän känt, att när Jerusalem föll till korsfararna den 15. Juli 1099 och ockuperades av dem, och trots att dess civila blev våldtagna, dödade, torterade och Umman den gången förödmjukades och förolämpades - handlingar mycket värre än vad vi kan föreställa oss i dagens ockupation - att det tog den mer än 100 år av tålamod och legitim kamp under den Allsmäktiges öga innan Han tillät Salāh al-Dīn att befria Jerusalem. Vi borde ha undervisats från barndomen av våra fäder och mödrar om behovet att prioritera och hur (man kan) förlika våra globala ansvars- och intresseområden med vårt ansvar och intresse for orten (där vi lever) - för vi kommer definitivt inte undgå gravens utfrågning om det senare - så att genom denna insikt vi kan hoppas att vårt svar (denna gång) inte blir vare sig oproportionerlig eller opassande. Detta är den sanna betydelsen (haqīqah) av det sannfärdiga rådet (nasīha) från vår Älskade Profet ﷺ: att lämna det som inte angår en (tark ma lā yaʿnīh), där en tid och kraft kan bättre användas till att förbättra Muslimernas levnadsförhållanden idag och att gagna andra i världen.
Ja det smärtar oss naturligtvis när någon av våra bröder och systrar någonstans dör orättvist när deras död har direkt förorsakats av ickemuslimer, men det måste vara än mera smärtsam när detta sker till exempel i Iraq, när deras död direkt förorsakades genom självförstörande/martyr/självmorduppdrag utförd av någon av våra egna. Beträffande tafakkur, den andra smärtan borde göra klart för oss att uppdrag av denna art, när medlen och de legala bestämmelserna är alla helt fel - från skrifterna och från förnuftet - inte bara är en plåga för våra ickemuslimska grannar men en stor olycka och fitna för denna benådade Umma, och ur en önskan för insāf (hederlighet, för att komma tillrätta med det) och för maslaha (till allmän nytta och det allmänna goda) måste det stoppas.
Därför kan vi kortfattat summera en av lagpunkterna i följande maxim:
*Två fel gör inte en rätt*
Om den första smärtan blir en av de mildrande faktorer som slutligen blir använt för att urskulda av våra vilseledda ungdomar (som vill) att vedergälla på ett sätt som vår Helig Lag definitivt och tveklös kriminaliserar (som gör den ursprungliga artikeln än mer förskräckande, för dess författare har passerat den särskilda åldern av 40 år), så borde den andre smärtan p g av dess allvarligare betydelse/innebörd framkalla en större och mera meningsfull respons. Med den avsikten hoppas vi att återvinna vår tidigare hög grund (e: moral high ground) och anseende och återupptäcka vår heder och ridderliga egenskaper och inte vara mindre tapper.
Jag slutar med den första versen någonsin uppenbarad i Koranen som gav den militäriska optionen bara till dem i en myndighetsposition:
{ Kämpa för Guds sak mot dem som för krig mot er, men var inte de första som griper till vapen; Gud älskar sannerligen inte angripare. } Sura 2, vers 190
Även då föredras fred över krig:
{ Men visar de sig villiga att sluta fred, var då själv beredd till det och lita till Gud. Han är den som hör allt, vet allt. } Sura 8, vers 61
Även om du tror att auktoritet i frågan tog ett felaktigt beslut och du är inte överens med deras beslut att inte gå till krig med den icke-muslimska staten, som du ville att ett krig skulle förklaras, då får du beakta följande Gudomliga befallning:
{ Troende! Lyd Gud och lyd Sändebudet och dem bland er åt vilka myndighet och ansvar anförtrotts; och om ni råkar i tvist om något, överlåt då avgörandet åt Gud och Sändebudet, om ni tror på Gud och den Yttersta dagen. Detta är bäst och det (gynnar) en riktig och lycklig utgång. } Sura 4, vers 59
Om du fortfarande vidhåller att din överhet borde förklara krig med den icke-muslimska staten, med vilken du vill att ett krig skulle förklaras, så är det du kan göra i din position att utöva påtryckningar på din överhet. Om däremot ditt vrede är så ohämmad att dess eld får ut det värsta av dig till den grad att din brist på överensstämmelse, dvs ditt gräl med din Muslimska auktoritet leder dig att förklara krig, och du slutligen kommer att använda våld, så vet säkerligen att du har brutit mot våra religiösa Lagar, för då kommer du att ha tagit Shariʿan i dina egna händer. Om du verkligen når punkten, där du begår en våldshandling, så vet att du i vår egen Lag klassas automatiskt som upprorsmakare (ahl al-bahgy) som myndigheten har rätt att straffa: (och det gäller) även om myndigheten uppfattas som korrupt eller verkligen är korrupt (fāsiq). (Definitionen för upprorsmakare är: "Muslimer som är osams med sin myndighet [inte i hjärtat eller med ordet/ talet, men med handen]" även om den är korrupt (jā'ir) och de har rätt i det (ʿadilūn)"). fn19-> hadith...
Därför mina bröder, speciellt idag, att bekämpa orättvisor eller zulm eller taghūt i denna dunyā (värld) med talets (förmåga) och dina ord med pennan och via domstolarna, som också räknas i den Profetiska terminologin som jihād, även om det inte sker med krig. Som (det heter) i den stora lärdes, Imām al-Zarkashīs förmaning (tadhkira): krig är enbart ett medel för att uppnå ett syfte och så länge andra vägar är öppna för oss, bör Muslimerna välja andra vägar.
Mā shāh Allah, hur sant är inte vår Älskades ord, så att den senare mujāhid eller aktivisten (se ovan) är inte mindre tapper eller lida brist på mod med hans eller hennes kampanj för en rättvis sak i ett förtryckt land, eller ett land som behöver reformer än den förra mujāhid eller patrioten som kämpade tappert för hans land i ett rättvist krig.
fa-t-taqillaha wa-raji' mufatashata nafsika wa-islaha fasadiha wa-huwa hasbuna wa-ni'ma l-wakil wa-la hawla wa-la quwwata illa billahi l-'aliyyi l-'azim! wa-salawatuhu 'ala sayyidina Muhammadin wa-alihi wasallim waradiyAllāhu tabaraka wa-ta'ala 'an sadatina ashabi rasulillahi ajma'in wa-'anna ma'ahum wa-fihim wa-yaj'aluna min hizbihim bi-rahmatikaya arhama r-rahimin! Āmin!
vs.2.4