Vi har ofta visat att varje mänsklig aktivitet i en fullständig traditionell civilisation - av vilken art den än må vara - äger en helig karaktär, ty traditionen lämnar per definition ingenting utanför (sig själv). (Därav följer att) området för traditionens användande omfattar allt utan undantag så att ingenting kan anses som indifferent eller obetydligt i dess åsyn, så att vad som helst som människan gör, är hennes deltagande i traditionen hela tiden försäkrad genom hennes handlande. Men när vissa företeelser uteslutas från den traditionella synpunkten, eller vad som betyder samma sak, anses som profana[1], är detta ett påtagligt tecken på en redan inledd degeneration som (i sin tur) innebär en försvagning och förtunning av traditionen. I den mänskliga historien är en sådan degeneration på ett naturligt sätt förknippad med den cykliska utvecklingens nedådstigande trenden. Det kan naturligtvis finnas många olika grader [i den nedådgående utvecklingen], men som allmän regel kan det sägas att idag[2], även i civilisationer som tidigare har kunnat bevara en högst tydlig traditionell karaktär, har en viss andel av det dagliga livet redan överlämnats till det profana - som en sorts påtvingad eftergift till den av tidsandan påverkade mentaliteten. Detta betyder dock inte att en tradition skulle någonsin kunna erkänna den profana synpunkten som legitim, för det skulle vara detsamma som att förneka sig själv, åtminstone delvis och till den grad till vilken man tolererar denna synpunkt. Traditionen kan - genom alla dess på varandra följande anpassningar endast bibehålla i princip - om inte faktiskt - att hennes egen synpunkt verkligen gäller för allt och (att den) omfattar allting på samma sätt.

Den moderna västerländska[3] civilisationen är enastående - på grund av sin i grunden anti-traditionella anda - när den bejakar det profana som sådan och när den betraktar det profana till och med som ett 'framsteg' som ska omsluta en alltjämt ökande andel av den mänskliga aktiviteten. Detta är så sant att ingenting existerar för den helt och hållet moderna andan utan det profana och att all dess möda slutligen siktar på att förneka eller utesluta det Heliga. Förhållandena är här de omvända: även en försvagad traditionell civilisation tolererar existensen av en profan synpunkt enbart som något oundvikligt ond, och kommer att eftersträva att begränsa dess konsekvenser så mycket som möjligt; (medan) i den moderna civilisationen tvärtom tolereras det Heliga, men bara därför att den inte kan förstöra det med ett enda slag. Och medan den väntar på att fullkomligt förverkliga sitt 'ideal', tillstår man det en allt mindre roll och är noga med att isolera resten (av det Heliga) bakom en ogenomtränglig barriär.

Övergången från den ena till den andre av dessa motsatta ståndpunkter förutsätter övertygelsen att det inte enbart finns en profan synpunkt utan även en profan domän, dvs. att det finns saker och ting som är i och för sig profana och i mån av deras egen natur och inte - som i verkligheten - ett resultat av en viss mentalitet. Detta bejakande av en profan domän, som orättmätigt ändrar det enkla de-fakto förhållandet till ett legitimt förhållande, är en av den anti-traditionella andans grundläggande förutsättningar, för det är först när man har inskärpt denna felaktiga uppfattningen i allmänhetens tänkande, att den kan hoppas att så småningom kunna uppnå sitt mål, nämligen, det Heligas försvinnande, eller i andra ord, traditionens utraderande, till och med dess sista spår. Man behöver bara se sig omkring[2] för att förstå hur långt den moderna andan har lyckats i sin själv fastställda uppgift. Även personer som anser sig själva vara 'religiösa', dvs. hos vilka det fortfarande kan finnas en något mer eller mindre medveten smula av den traditionella andan, anser att religionen bör inta en plats oberoende från [allt] annat, ja minsann en plats som är så begränsad att den inte utövar ett effektivt inflytande på deras övriga liv, där de tänker och handlar exakt likadan som deras mest irreligiösa samtida. Vad som är värst är att dessa personer inte bara handlar på detta sättet därför att de känner sig tvungna av omgivningens restriktioner där de lever, därför att de är i ett läge som de endast kan beklaga och från vilket de är oförmögna att fly. Vore så fallet kunde det godtas, för man kan förvisso inte kräva av var och en ett mod som är nödvändigt, när man ska reagera öppet mot tidens härskande trender, (ett handlande) som säkerligen inte är - i alla stycken - utan fara. Men långt ifrån att det vore fallet, är dessa personer till en sådan grad påverkad av den moderna andan[4], att dem anser - som alla andra - att det är fullkomligt legitimt att avgränsa och även separera det Heliga från det profana. Dem ser i civilisationernas traditionella och normala strukturer ingenting annat än en förväxling av två olika domäner, en förväxling som har 'övervunnits' och av 'framsteget' på fördelaktig sätt (kunnat) avskaffas [som de ser det].

Det kommer mer. En sådan attityd, knappt fattbar hos personer som kallar sig och anser sig själva som religiösa är inte längre bara en attityd hos de obildade[5], hos vilka det kan anses som en viss och delvis förlåtlig ignorans; men samma attityd verkar nu för tiden tillhöra ett allt mer ökande andel av prästerskapet[fn4], som tycks inte förstå hur mycket den är mot traditionen, och vi menar här traditionen som sådan, alltså den (tradition) som de (själva) representerar (likaväl) som varje annan traditionell form. Och man har påpekat för oss att somliga går så långt som att förebrå Österns traditioner att man där har fortfarande ett socialt liv som genomsyras av det andliga och de anser detta som en av huvudorsakerna för deras förmenta underlägsenhet under Västs civilisation! Dessutom kan vi observera en märklig motsägelse: ett prästerskap[4] med ytterst moderna tendenser som visar sig mer intresserat i socialt handlande än i [den andliga] läran; varför ingriper de då i denna domän när de (annars) accepterar och även godkänner samhällets 'profanisering'?
Det kan inte vara ett legitimt och önskvärt försök att återinföra något av den traditionella andan i denna domän, för de tror att denna anda borde vara fullständigt främmande för aktiviteter i den sociala sfären. Därför är denna intervention fullständig oklar, om vi inte vill erkänna att det finns något grundläggande ologiskt i deras tänkande, vilket är ju onekligen fallet med många av våra samtida. Hur som helst, vi har här ett mycket oroande symptom. När traditionens autentiska representanter når en punkt, där deras tänkesätt inte nämnvärd skiljer sig från deras motståndares, måste vi undra vilken grad av vitalitet som kan finns kvar i denna traditions nuvarande form, och eftersom det handlar om västvärldens tradition, [undrar vi] vilka deras chanser är för en korrigering under dessa villkor, åtminstone om vi begränsar oss till den exoteriska domänen och inte föreställer oss andra möjligheter?


[1] profan: världslig, sekulariserad, ohelig, hednisk, hädisk, gudlös
[2] Detta skrev RG ca. 1948 - 1950; hur mycket mer har världen profaniserats på ett halvt sekel.
[3] Det som beskrivs här för Västs moderna civilisation gäller idag i hela världen mer eller mindre: Amerika, Afrika, Asien; den "västliga" modellen har blivit i stora drag ett globalt mönster.
[4] RG analyserar här de kristna traditionens företrädare, samma sak i annan tappning gäller för de andra världsreligionerna.
[5] obildade: dvs. i religionen obildade - orig.: lekmännen, laity