Korta Islamiska Berättelser

Nasrudin och de vise männen

Filosoferna, logikerna och de lagkunniga satt uppradade i domstolen för att förhöra Nasrudin. Detta var ett allvarligt fall, ty han hade erkänt att han gått från by till by och sagt: "De så kallade visa männen är okunniga, obeslutsamma och förvirrade." Han anklagades för att undergräva Statens säkerhet.

"Du må tala först", sa Kungen.

"Hämta hit papper och pennor", sa Mullan.

Papper och pennor hämtades.

"Ge papper och penna till var och en av de första sju männen."

De delades ut.

"Låt dem var och en för sig skriva ett svar på denna fråga: 'Vad är bröd?' "

Så skedde.

Pappren lämnades till Kungen, som läste upp dem.

På det första stod det: "Bröd är mat."

På det andra:" Det är mjöl och vatten."

På det tredje: " En gåva från Gud."

På det fjärde: " Bakad deg."

På det femte: " Variabelt, berönde på vad man menar med 'bröd'."

På det sjätte: " En närande substans."

På det sjunde: " Ingen vet det egentligen."

"När de bestämmer sig för vad bröd är", sa Nasrudin, "blir det möjligt för dem att bestämma andra saker. Till exempel om jag har rätt eller fel. Kan man anförtro värderings- och omdömesfrågor till människor som dessa? är det inte konstigt, att de inte kan komma överens om något som de äter varje dag, men ändå är eniga om att jag är en kättare?"

* * * * * * * *

En dag tänkte byborna att de skulle skoja med Nasrudin. Eftersom han ansågs vara en helig man av något odefinierbart slag, gick de till honom och bad honom hålla en predikan i deras moské. Han samtyckte.

När dagen var inne, steg Nasrudin upp i predikstolen och talade:

"O folk! Vet ni vad jag tänker säga till er?"

"Nej, det vet vi inte", skrek de.

"Tills ni vet, kan jag inte säga något. Ni är för okunniga för att man ens ska kunna börja göra något med er", sa Mullan, som plötsligt överväldigades av harm över att så okunniga människor skulle ta upp hans tid. Han klev ned från predikstolen och gick hem.

Lätt förtretade begav sig en delegation ånyo till hans hus och bad honom predika följande fredag, bönedagen.

Nasrudin började sin predikan med samma fråga som förra gången.

Denna gång svarade församlingen som en man:

"Ja, vi vet!"

"I så fall", sa Mullan, "finns det ingen anledning för mig att uppehålla er längre. Ni kan gå." Och han återvände hem.

Efter att ha låtit förmå sig att predika för tredje fredagen i följd, började han sitt anförande som förut:

"Vet ni eller vet ni inte?"

Församlingen var beredd.

"Några av oss vet och andra inte."

"Utmärkt", sa Nasrudin. "Låt då de som vet förmedla sin kunskap till dem som inte vet."

Och han gick hem.

* * * * * * * *

Två män grälade utanför Nasrudins fönster mitt i natten. Nasrudin steg upp, svepte in sig i sin enda filt och sprang ut för att försöka få slut på oljudet.

När han försökte tala förstånd med fyllbultarna, ryckte den ene till sig hans filt och båda sprang därifrån.

"Vad bråkade de om?" frågade hans fru när han kom in.

"Det måste ha varit filten. När de fick den, tog grälet slut."

* * * * * * * *

Nasrudin bar hem ett stycke lever som han just hade köpt. I andra handen hade han ett recept på leverpastej som en vän hade gett honom.

Plötsligt dök en vråk ned och högg levern.

"Idiot!", skrek Nasrudin. "Köttet har du kanske- men jag har fortfarande receptet!"

* * * * * * * *

En dag hittade Mulla Nasrudin en sköldpadda. Han band fast den vid sitt bälte och fortsatte med arbetet på åkern.

Sköldpaddan började streta för att komma loss. Mullan höll upp den och frågade:

"Vad är det med dig, vill du inte lära dig plöja?"

* * * * * * * *

Det var en gång en liten pojke som lätt blev arg. Hans pappa gav honom en näve full med spik och sa till honom att varje gång han blir arg ska han gå bakom huset och slå in en spik i staketet.

Första dagen slog pojken in 37 spikar. Efter några veckor lärde han sig kontrollera sin vrede och antalet islagna spikar minskade hela tiden. Han märkte att det var lättare att behärska sin vrede än att slå in spikar i ett staket. Slutligen kom den dagen då pojken inte blev arg en enda gång.

Han sa det till sin pappa och denne föreslog honom att dra ut en spik från staketet varje dag han inte blir arg alls. Dagarna gick, och efter en tid kunde pojken tala om för sin pappa att det inte fanns en enda spik kvar i staketet.

Då tog pappan pojkens hand och ledde honom till staketet. Han sa till honom: Bra gjort, min gosse, men titta på alla dessa hål. Det här staketet blir aldrig mera som det har varit.
När du slår något i vredesmod liknar det just sådana hål här. Som om du skulle sticka in en kniv i en människa och dra ut den igen. Det spelar ingen roll, hur många gånger du ber om förlåtelse, skadan är redan skedd. En skada orsakad av ett ovänligt ord gör lika ont som ett fysiskt slag.

Vänner är i själva verket väldig sällsynta ädelstenar. Dem gör dig glad och stödjer dig i allt och dem lyssnar till dig när du har bekymmer, berömmer dig och är alltid redo att öppna sitt hjärta för dig. Utan vänner har du ingenting!

* * * * * * * *

Nasr-ud Dīn lånade en dag en lerkruka av sin granne för sitt eget hushåll. När några dagar senare Nasr-uddīn kom för att lämna tillbaka lerkrukan, gav han grannen tillsammans med den store lerkrukan även en liten sådan.

Grannen såg undrande på Nasr-ud Dīn men denne log och sa:
Här är den store lerkrukan och det blev till en liten också!

Klart att det här spred sig snabbt i hela byn och det var nog många som tyckte att Nasr-ud Dīn hade blivit helt tokig, om de inte trodde detta redan tidigare.

Hur som helst, nu blev det så att den ene och den andre, granne och icke-granne gick till Nasr-ud Dīn för att låna ut sin lerkruk, man anar varför. Nasr-ud Dīn tog emot lerkrukarna, men sålde de senare vidare på marknaden.

Dagar gick, veckor... och Nasr-ud Dīn lämnade inte tillbaka lerkrukarna till sina rätta ägare.
När folk berättade det här för varandra insåg de att de inte var ensamma om att ha lånat ut sin lerkruka till Nasr-ud Dīn och de gick då alla hem till honom.

"Vi vill ha tillbaka våra lerkrukar!" ropade de när han kom ut till de och han förklarade:
"Men förstår ni inte, dessa lerkrukar ..." sa han," de dog!"

Folk skakade på huvuden:
"Vad säger du, Nasr-ud Dīn, en lerkruka kan väl inte dö, eller hur?"

Men han svarade helt lungt:
"Kan den få barn, så kan den ochså dö!"

* * * * * * * *